Till slut kom han, detta knyte som bara var glädje och som har fortsatt på det sättet.
Men det är tufft att bli en myndig mamma. I hjärtat är jag alla mina åldrar, men med hjärnan förstår jag att mitt yttre avslöjar mig. Myndiga mamman börjar bli till åren. Hör illa gör jag visst enligt ungdomarna. Fast jag hävdar bestämt att den jag talar med måste använda en och annan konsonant för att jag ska fatta.
Nog minns jag hur det var att ha svar på allt. Men ju mer en vet, desto mindre förstår en.
Nåväl, denna dag firar jag förstås inte mig själv utan min rare lille gosse som är så stor att han snart börjar tvivla i all sin klokskap. Jag önskar att jag kunde säga att han borde få slippa motstånd och bara glida fram på en räkmacka genom tillvaron. Men det skulle bli tråkigt i längden. I stället hoppas jag att livet ger honom insikten att det kan finnas fler än ett svar på en fråga. Att inget är svart eller vitt. Det är inte lika enkelt som räckmackan, men definitivt mera intressant.