Hon och jag, vi är verkligen släkt. Gemensamt har vi ett humör som svänger från sol till åskblått på några sekunder – och så tillbaka till ljuset igen.
Det har jag vetat länge. Vad jag inte visste förrän denna måndagskväll i bilen var, att vi lyssnar på samma musik. Vid 45 års ålder känner jag mig plötsligt lite ung igen.
För det tycks som om 80-talsmusiken lever. Gud förbjude att 80-talet också har fortsatt liv frisyrmässigt, för jag vill aldrig mer behöva vila ögonen på en hockeyfrilla. Den tuperade luggen från 1984 och den chockrosa scarfen som jag drog om huvudet, vill jag också helst glömma.
Men när vi sitter där i bilen, dotera och jag, visar det sig att hon gillar "Come on Eileen". Vi lyssnar på den en stund och det blir som att släppa loss 15-åringen i mig. När lyssnade jag senast på musiken som jag blev vuxen till?
Innan vi är hemma har jag hunnit presentera henne för massor av mina gamla älsklingar (fast det visar sig att hon redan har full koll på nästan allihopa):
Paul Young, Simple Minds, The Cure, The Bangles, Wham, Cyndi Lauper, Limahl, Nena, Madonna, Queen och Springsteen förstås. Och Duran Duran, vars posters jag tapetserade flickrummet med. Och Whitney Houston. Och Michael Jackson. Och ...
Jag försökte dansa som Madonna på Live Aid, jag satt hemma på kammaren och sjöng Whitneys "How will I know" och jag minns att Whams "Wake me up before you go-go" rullade på kassett om och om igen när vi hade klassfest efter nian.
Det är lite ledsamt att inse att ganska många av idolerna inte finns mer.
Fantastiska röster, musiker och låtskrivare fick verka alldeles för kort tid. Whitney Houstons liv blev tragiskt och för kort, liksom Michael Jacksons. Freddie Mercury blev inte äldre än jag är nu, och David Bowie gick ju bort alldeles nyss.
Jag får blinka bort en och annan nostalgisk tår där vi sitter i bilen, för det är svårt att kombinera mörkerkörning i snöyra med bölande. Kanske blir jag också rörd över att min flicka har hittat till något som ligger mig så varmt om hjärtat.
Nu ska hon skapa egna minnen till musik, precis som jag har mina. Antagligen kommer hon att upptäcka betydligt fler decennier av bra musik.
70-talet var ju inte helt fel. Inte 60-talet heller. Eller 90-talet. Och i ärlighetens namn görs det en hel del bra musik nu också. Men inget klår 80-talet.
Och det är kul att, åtminstone ett litet tag, dela musiken med sin tonåring.