Kvinnan är varje dag omgiven av en massa människor i det nya svenska samhället, men hon känner sig ensam. Ingen pratar med henne.
Hon berättar hur hon försöker förklara situationen för sina vuxna syskon, som finns på andra håll i världen efter flykten från hemlandet, hur hon upplever situationen i den nya staden, i det nya landet. Ensamheten. Och känslan av hur omöjligt det verkar vara att råda bot på den.
I telefonen frågar hennes syskon varför hon inte bara tar en kopp kaffe med någon en stund? Kanske med en granne i hyreshuset, så hon får prata lite och får en stunds sällskap?
"De förstår inte hur det är här", konstaterar hon. Jag nickar lite skamset och förstår att hon saknar. Saknar gemenskap, saknar tillhörighet, saknar känslan av hemma.
Har vi i det moderna Sverige tagit död på kaffets symbol som en klassisk socialiseringskraft, som en dryck som skapar kontakt och som öppnar dörrar och bjuder in?
Min farmor, som är över 90, berättar om en tid då lediga kvällar medförde cykelturer, som ledde till spontanbesök hos någon som bjöd in på en kopp kaffe och en pratstund.
Svenskarna tillhör fortfarande världens största kaffekonsumenter och många gånger dricker vi både påtår och tretår, och kanske till och med krusetår och pintår (en femte kopp!). Oj vad vi borde hinna prata!
"Men i dag kommer ingen på spontanbesök", konstaterar farmor och hennes små kaffekoppar med tillhörande fat dukas sällan upp till fler än en. Kaffebryggaren, som rymmer tio koppar, fylls sällan till mer än två.
I dagens Sverige har de små kaffekopparna med tillhörande fat i de flesta köksskåp bytts ut mot större muggar - och är tyvärr inget som betyder ökad socialisering. Tvärtom.
I takt med avflyttning, urbanisering och utvecklingen till ett av de länder i världen med flest andel ensamhushåll har kaffedrickandet ofta blivit en soloaktivitet och kaffet dricks gärna medan vi är på väg någon annanstans. Att stanna upp och mötas över en spontan kopp? Nej, det har vi sällan tid med och att umgås över en påtår i hemmiljön är en total omöjlighet för många i stressens tid.
Nyligen bortgångna idéhistorikern Karin Johannisson har sagt att förlorad gemenskap är en förklaring till hemlängtan. I en artikel i Dagens Nyheter i september i år pekade hon på att hemlängtan kanske blir framtidens folksjukdom. Vi lever i en tid när vi inte sedan andra världskriget sett så många människor på flykt från sina hem, tvingade att lämna sin tidigare gemenskap – kulturer där möten många gånger fortfarande är vardagen.
Kvinnan jag mött är en av dem som är på flykt. Hennes ensamhet och kaffekoppens storlek förföljer mig i tanken.
Skulle ett skrotande av den stora kaffemuggen till fördel för den lilla kaffekoppen kunna vara nyckeln till att bryta hennes och många andras ensamhet? Om vi skapar tid att mötas, tid att hinna ses, tid att öppna dörren för en människa som vill prata, skapa gemenskap, ge en känsla av tillhörighet, skulle vi vara något viktigt på spåret.
Att bjuda på en liten kopp kaffe ur våra stora kaffebryggare skulle nog faktiskt kunna mildra hemlängtan, och på sikt råda bot på en framtida folksjukdom.