Zeke. Så heter han.
Vi möts på vinden och har inte setts på ett tag. Han ser lite sliten ut. Den randiga tröjan som han brukade ha är borta. Istället blottas det vita understället, det som i sin tur döljer den sargade kroppen där det finns hål och där innanmätet liksom vill tränga ut.
Han hänger med huvudet, ena örat har ett jack efter ett klipp med en sax. Han har genomlevt hårda tag. Men också fått en massa kärlek.
Jag tar upp honom i famnen. Granskar honom lite närmare. Ser in i de där ögonen, som sett så mycket av mitt liv. Faktiskt hela. Ger honom en kram och känner att jag kanske tydligare borde uttrycka för honom vad han faktiskt betytt: trygghet, och en vän som alltid lyssnat och funnits där. Som alltid varit på min sida, oavsett vad. Utan att döma. Inte då han fick bli undangömd för att han var "pinsam", inte då barnen ratade honom för andra "Zeke", inte ens då saxen snuddade vid örat.
Tack Zeke. För allt.
Finare nalle kan en inte ha. Och just i dag är det din och alla andra nallars dag.