Vi väntar ännu på en riktig, fungerande tidsmaskin, men lär nog få förlita oss på andra sätt att färdas i tiden i många år framöver. Som musik, till exempel.
När jag för några år sedan började lyssna på Lennart Hellsings visskatt tillsammans med mina barn, dök tidiga minnen upp mellan raderna, av min far som sjunger Herr Gurka. Några år senare sitter jag tillsammans med mina klasskamrater och musikfröken i skolans bibliotek och försöker få till verserna i Nickotickotinn och jag.
Härom dagen laddade sambon ner en ny Spotifylista. Ur högtalarna strömmade Dire Straits Walk of life, som kastade mig tillbaka till 80-talets logdanser på midsommarafton.
När New Kids on the Block dyker upp befinner jag mig direkt i en fjällstuga i skiftet 80-/90-tal tillsammans med en kompis som bara ville lyssna på detta, i mitt tycke outhärdliga, pojkband i sin kassettbandspelare. Så fort hon gick på toa bytte jag till Roxette.
Tori Amos, Portishead och Massive Attack är musik som tar mig tillbaka till högskoletiden under andra halvan av 90-talet. En tid då jag breddade såväl vänkretsen som musiksmaken.
Men man kastas inte alltid särskilt långt tillbaka i tiden av välbekanta toner. Hör jag till exempel Mora Träsk förflyttas jag bara några dagar tillbaka, till förra veckans fjällresa. Vi hade packat dussintals med cd-skivor till bilresan, men barnen ville bara höra en.
Kanske kommer den resan att bli ett av de tidigaste musikminnena för mina barn, att kastas tillbaka till om 20, 30 eller 40 år.