Av en munk i ett thailändskt kloster fick jag 2012 ett armband som skulle ge mig lycka. Det har jag på mig än. På vägen till klostret passerade vi en sjö med jättelika guldfiskar och sköldpaddor som man fick köpa bröd till och mata . Vi köpte en symbolisk hink med mat till munkarna och fick armband. Sen sjöng vi en ramsa tillsammans och blev välsignade.
Vi gick runt i deras kloster som låg på ett berg dit man kunde åka ett slags tåg eller gå uppför en lång trappa. Templet var proppat med en märklig blandning av konst och museiföremål, som gamla tegelstensmobiler blande med enorma mängder urnor, snidade möbler och Buddhafigurer. Jag vet inte vad de skulle ha allt till. De höll visst på att bygga ett nytt tempel ännu högre upp på berget.
I somras fick mina munkarmband sällskap av ett Ironmanarmband och några snoddar som markerade hur många av de tre varven jag sprungit på marathonsträckan av Ironman. Snoddarna hade jag på mig några dagar och Ironmanarmbandet lossnade efter ett par månader men munkarmbanden hänger kvar. Det finns de som tycker att det är ofräscht med mina armband och att jag borde ta av dem. Jag vet inte om jag tror på skrock eller om de har gett mig någon tur. Jag vågar inte tänka på hur det skulle ha varit utan.