Snart infinner sig min alldeles egen årsdag. En årsdag som varken är särskilt rolig eller festlig.
Det har då gått exakt 365 dagar sedan jag diagnostiserades med diabetes typ 1. Det innebär att min kropp av någon anledning helt (eller i alla fall näst intill) lagt av att tillverka insulin. Utan insulin - ja, då är det omöjligt att överleva på sikt.
Insulin är ett hormon som produceras i de så kallade Langerhanska öarna i bukspottskörteln, ett hormon som behövs i matspjälkningen för att kroppen ska kunna reglera blodsockerhalten. Utan insulin - då stiger blodsockerhalten och till sist blir kroppen liksom helt förgiftad av sitt eget blodsocker, det allt tjockare, sirapslika blodet som leder till att hela kroppen till sist slutar funka.
Så vi som saknar tillräckligt med eget insulin får fixa det genom tillförsel utifrån och sedan ett år tillbaka går jag ingenstans utan att ha insulinsprutan med mig. (Ja, och så dextrosol tillika. För lika viktigt är det att snabbt kunna mota ett för lågt blodsocker).
Allt började sommaren 2015. Jag drack vatten som aldrig förr. Jag var otröstlig och ständigt torr i munnen. Innan jag fattade vad det var fatt med mig hade jag också fått ett sötsug utan dess like. Jag svarade mer än gärna ja på barnens fråga om att köpa godis till helgen på vägen hem och smusslade då också med stora chokladkakor till mig själv. Choklad som sen tog slut på ett nafs, utan att någon fick smaka. Efter chokladfrossandet somnade jag som en stock, tröttare än någonsin.
När överskottskilona började rinna bort, trots chokladfrosseriet och utan att jag drog ner på maten, och toabesöken blev hur många som helst, förstod jag att något verkligen var knas. En blodsockermätning visade 27,8 och jag lades in akut på sjukhuset. Diabetesdiagnosen var kristallklar. Jag andades ut. Det kunde ju ha varit så mycket värre.
Genom min diabetes tillhör jag nu en växande grupp i samhället. Diabetes kallas för en folksjukdom och upp emot fyra procent av Sveriges befolkning uppskattas vara drabbade – många gånger utan att personen ännu vet om det och då handlar det ofta om den typ av diabetes som kallas typ 2. Här kan kroppen fortfarande producera insulin, men nivån räcker inte till. Sundare livsstil kan då ibland räcka för att hålla det hela i schack.
14 november får diabetes lite extra uppmärksamhet världen över genom den av världshälsoorganisationen inrättade Diabetesdagen. Viljan är att öka kunskapen så att fler kan upptäcka sin diabetes i tid och slippa allvarliga komplikationer. Att datumet är 14 november beror på att det var just den dagen som Frederic Branting föddes, han som senare upptäckte insulinet tillsammans med Charles Best och fick Nobelpriset i medicin 1923.
Sannolikt är det Frederic Branting jag borde skänka en extra tanke på min årsdag. Utan hans upptäckt av insulinet och hur det funkar skulle jag inte ha fått uppleva min ettårsdag som diabetiker. Inte konstigt att den där sprutan alltid finns med i min väska. Och kanske halar jag upp den en extra gång på årsdagen när jag firar livet med en tårtbit.