Det finns en lycka i att ha en riktigt bra ideell kraft i sin förening. Ibland får man hålla till godo med en kraft som i alla fall är ideell.
När jag spelade bordtennis i klubb fanns det en fantastisk tränare som väntade nere i lokalen. Jag fick en aha-upplevelse och sög åt mig som en svamp. Lärde mig nya saker varje träning och kände verkligen att jag utvecklades.
Men glädjen blev kortvarig. Tränaren flyttade och in kom en ny. Han hade inget större intresse av att lära oss spela utan började träningarna med att gå och köpa fika. Sedan bakade han en duktigt rejäl snusprilla. Efter det hade det gått en halvtimme av träningstiden.
Därefter skulle han och hans kompis spela matcher. Störde vi, exempelvis genom att någon boll råkade studsa in på deras bord, blev han minst sagt arg. Speciellt om det gick dåligt i matchen han spelade. Vi lärde oss snabbt när det var läge att gå och hämta bollen och när det var bäst att låta bli. Däremot lärde vi oss inte hur man kan maskera skruven på servarna.
Enkel matematik. En bra tränare. En mindre bra.
Det skulle kunna vara lätt att döma den senare. Bättre då att agera advokat. Jag är tveksam till att han hade fått någon tränarutbildning. Jag är lika tveksam till att det fanns någon annan som frivilligt skulle ha tagit hand om oss. Han kom dit, såg till att lokalen låstes upp och körde i alla fall några övningar med oss. Ibland. När han var på gott humör.
Utan honom hade det kanske inte blivit något alls.
Hur man än vänder och vrider på det är Sverige ett framgångsrikt idrottsland. En av anledningarna är den starka tradition av ideellt engagemang som gjort att de allra flesta av oss någon gång gjort en liten insats för en förening.
Om det dyker upp någon i föreningen som gör det hela bra så håll hårt i denne. Slit inte ut, utan ta hand om personen. Och släpp för allt i världen inte honom eller henne ur sikte.