Lerklumpen på snurrplattan har blivit för blöt. Det som för en kort stund var en vacker skål har nu börjat att sladdra ohejdbart. Kanterna viker sig in mot mitten och kollapsar. En stark känsla av sorg fyller mitt bröst. Jag trycker tillbaka tårarna och tittar med avundsjuka ögon över avskiljningsskärmen åt vänster.
En ung tjej bredvid mig har precis format sin tredje perfekta tekopp med händerna.
Jag suger in luft i lungorna och drar en djup suck. Rädd för att återigen misslyckas hämtar jag en ny lerbit och börjar om från början.
Med ett tjong kastar jag leran på drejskivan så det ekar i stålet. Jag kör gasen i botten på pedalen och lyckas centrera leran perfekt på den snurrande skivan. En enorm stolthet strålar ut i kroppen. Jag formar en ny skål, men även den blir för blöt och går sönder.
Nu är det inte sorg jag känner utan en ilska som kokar inom mig. Jag vill kasta ut lerfan genom fönstret. Med klampande steg hämtar jag disktrasan för att städa undan spåren av mitt misslyckande.
Jag ger upp drejningen och börjar forma leran med händerna. En halvtimme senare har jag byggt en vackert skulpterad pyramid som står i ett böljande hav. Glädjen jag känner går inte att beskriva.
När jag går hem från keramikkursen slår verkligheten mig i ansiktet. Jag är som Lucy som åter kliver genom garderoben på väg från Narnia. Fram tills nu har mitt inre uppfyllts av starka känslor, men inte för en sekund har jag skänkt en tanke på livet utanför.