Sakta glider tåget in på Eskilstuna station och bromsar in med ett skrikande oljud. Dörrarna öppnas och genom det främsta dörrparet stiger en välbekant, lång och reslig man av tåget och kommer gående mot mig. Mannen är så pass bekant, ja nästan som en kompis, att jag reflexmässigt håller på att öppna munnen för att säga "nämen hej". Eftersom jag inte får någon ögonkontakt hinner hjärnan dock koppla bort munnen. Jag hinner inse att den så välbekante mannen är Eskilstunasonen, populärhistorikern och tv-programledaren Fredrik Lindström, en person som jag definitivt inte känner mer än från tv-rutan. Jag säger inte hej.
"Jäklar vad lång han är" skriver jag i min sms-rapport till särbon om mitt oväntade kändismöte på stationen.
"Kanske borde jag ha hejat ändå", tänker jag. För Fredrik Lindström är ju faktiskt en av våra favoriter när vi under hösten och vintern tävlat på fredagskvällarna i SVT:s På spåret (jodå, särbon och jag har faktiskt plockat fler poäng än de tävlande i varje program utom i finalen). Lindström och Luuk har gjort På spåret modernt och fräscht och är enligt min mening veckans tv-höjdpunkt. De roliga herrarna känns för mig som två sköna kompisar som sätter mina kunskaper på prov och utmanar mig.
Nu får jag leva med abstinens tills höstsäsongen av På spåret drar igång igen. Springer jag på Fredrik Lindström igen ska jag nog säga hej ändå.