Jag satt och surfade på böcker för ett tag sedan. La två titlar i den virtuella kundkorgen, ångrade mig, och surfade vidare. Senare samma dag scrollar jag genom Facebookflödet och då dyker annonser för samma två böcker upp mellan en selfie och en länk till ett blogginlägg om räkmackor. Det är ju så det fungerar nu för tiden, men lite chockad blir man ändå när jättarnas kartläggning av ens liv läggs fram svart på vitt.
Går jag in på någon nyhetssajt möts jag nästan uteslutande av bilannonser. Blänk av metalliclack, robotar som fickparkerar och rumpvärmare i både fram- och baksäte. En smula ironiskt då jag knappt har råd att betala parkering för min egen skrothög årsmodell -98, än mindre köpa en sprillans ny bil. Samtidigt bjuds min sambo på löften om glänsande läppar och torra blöjor.
Så stenkoll verkar de inte ha, algoritmerna bakom annonserna. En smula upplyftande ändå, tänker jag, fram till dess att jag inser att det är de här annonsörerna som betalar min hyra...