De uniformerade gränsvakternas automatkarbiner var respektingivande. Mitt livs första pass granskades noggrant och jag hoppades att jag skulle få en stämpel som bevis på att jag lämnat en nation och tagit mig in i en annan. Tyvärr blev det inte så, min passhandling förblev ostämplad.
Det var i slutet av 1980-talet som familjen åkte på en dagstur till dåvarande Västtyskland under vår Danmarkssemester. Då var man tvungen att visa passet och bilar med passagerare kontrollerades för passage över gränsen mellan länderna. I dag känns det avlägset.
"Whoop-Whoop! Nu är vi i Tyskland!" ropar föraren ut när gränsmarkeringen mellan länderna passeras i normal hastighet, utan att behöva stanna. EU och Schengen har tagit bort köerna, passkontrollerna och de svettiga handflatorna hos den som kanske köpt med sig en flaska vin för mycket mot vad som var tillåtet att föra över nationsgränsen.
För ett par veckor sedan återupplevde jag den där känslan från 1980-talet när jag stod i en lång och nästan orörlig kö på gränsen mellan Polen och Ukraina. Pappersexercis à la Sovjetunionen, militäruniformer, bistra miner, automatvapen, kontroll av bagageutrymmet flera gånger, väsköppning och stämpel i passet. Gränspassagen tog nära två timmar och var inte mindre krånglig i motsatt riktning när jag återinträdde i Schengen-området några dagar senare.
Jag trivs bäst med öppna gränser och friheten att kunna röra mig dit jag vill.