Vi är på Cirkus i huvudstaden och jag är så glad över att se min idol från älsklingsstaden Linköping igen. Med några minuter kvar till konsertstart ramlar en kvinna ner i stolen bredvid min, för att en minut senare gå igen. Hon och kamraten på vänstra sidan hade haft så bråttom in att de inte hunnit köpa snacks och läsk.
Strax innan "Lasse-Lasse-Lasse"-ropen resulterar i en lite motvillig gestalt på scenen är duon bredvid tillbaka. Så börjar konserten. Och pinan, för mig. Min granne de närmaste 90 minuterna har inte fattat att det är en akustisk turné. En där vi sitter ner. Kanske lyssnar på texterna.
Hon börjar med att hala upp mobilen i mörkret. Den har en jätteskärm med full ljusstyrka och jag blir bländad. Hon filmar och fotar och från henne sprids ett moln av spritångor. Den som lyssnar på Winnerbäck vet att det handlar mycket om texter. Min granne är helt klart ett stort fan. Hon kan alla texter. Hon kan också sjunga med i dem, så högt att jag inte längre hör Lasses röst. När hon inte sjunger pratar hon mycket högljutt med sin kompis.
Så där håller det på. Det finstämda med en akustisk konsert har blivit ostämt. Min stolsgranne filmar och fotar och jag får hålla ena handen över mina ögon för att kunna se något på scenen. Och så gafflar hon med sin kompis låtarna igenom. Ålar sig runt i stolen, pillar sig i håret, äter och dricker oavbrutet, springer och kissar, återvänder med buller och bång, blir fläckvis intresserad av Winnerbäck och hänfaller då åt högljudd falsksång.
Där sitter jag och försöker vara en värdig, tillåtande och fin människa. Det är ju ändå en konsert. Folk måste få vara glada. Och jag är svensk och knyter näven i jackfickan. Men det finns gränser. Till slut vänder jag mig mot mina grannar och förklarar med all önskvärd tydlighet att de måste skärpa sig.
De blir tystare. I en låt. Sedan fortsätter de som förut, trots att fler konsertbesökare säger ifrån. Som grädde på moset börjar de hyssja på alla i sin omgivning, som hämnd för att de själva blivit tillsagda.
Till slut vill jag nita människan närmast mig rätt i plytet. Men jag anstränger mig för att vara bättre än så. Jag vill vara en sån som Winnerbäck, som sjunger "Vem som helst blues" och i mellansnacket berättar om Marcus, killen i högstadiet som var stökig och inte passade in. "Man måste få vara annorlunda", säger Winnerbäck och jag tänker att jag har en Marcus bredvid mig.
Jag ska vara tillåtande. När extranumren kommer skriker min granne en osammanhängande och privat kärleksförklaring rakt ut. Winnerbäck blir lite generad. Nästa låt börjar som av en händelse "Nu när du har sagt hur du tänker, var det inte speciellt intressant" och det går ett skratt genom publiken.
När Lars Winnerbäck har tackat för sig lämnar grannen kvar tomma minibarflaskor på golvet. Jag har varit trägen och vunnit. Jag har suttit kvar. Marcus var visserligen skitjobbig, men hon måste också få finnas. Synd att hon missade så mycket av konserten. Den var bra, tror jag.