När nödljusen i tågvagnens tak slocknar är det bara skenet från våra mobiler som bekräftar vår belägenhet i den småländska skogen.
I nöden prövas det mänskliga i mänskligheten. När en situation är obekväm, men inte farlig, har jag en tendens att börja fnittra och sluta vara till någon som helst nytta.
Vi är alla olika. I ett strömlöst tåg långt hemifrån, där tågvärden tycks ha klivit av som informationsförmedlare, skapas genast självutnämnda ledare som är ett stöd för fnittrare och andra. Tyvärr skapas också självutnämnda pajasar som minsann ska ge Trafikverket och/eller SJ vad de tål en gång för alla.
I det här fallet börjar den bröliga hopen med medelålders öldrickare att spela "SJ, SJ gamle vän" i vagnen, vare sig vi andra vill höra eller ej. Någon organiserar en grupp som försöker få kontakt med tågvärden, uppdaterar sig på Trafikverkets sajt och återrapporterar till den som vill lyssna. När ett barn ropar "det kommer bussar!" hoppar ett gäng ut ur tåget i hopp om att ersättningsbussar har kommit. Gänget får snart lomma tillbaka igen.
Själv sitter jag på min plats och fnittrar. Hem kommer jag förr eller senare.