I golfrestaurangens kök stångades diskmaskinen och skvalradion om ljudutrymmet. Vättern låg slät som en sås och nu var det bråttom, bara minuter återstod tills gästerna skulle välla in för lövbiffen. Dörren slog upp och in flög chefen.
Vi slet tillsammans i köket, chefen och jag. Han sa inte så mycket, men när han sade något lyssnade jag noga.
En dag stod min hemkunskapslärare i kön inne på restaurangen. Jag hade fått en tvåa i hemkunskap den där terminen. Så var det för alla tjejer i klassen, det var ju ett ”tjejämne” där vi hade lite mer att bevisa än killarna. Vi behövde vara så mycket bättre eftersom det förutsattes att vi redan kunde grunden: städa och laga mat. Jag skötte ruljangsen själv den där dagen; stod i kassan, lagade mat, serverade, diskade, rubbet. Min fröken gav mig en lång blick. Efteråt ringde jag chefen: Du skulle sett hennes min. Nu måste hon ge mig en femma.
Vi skrattade tillsammans, chefen och jag. Så att hängande ölglas skallrade över bardisken.
Efter en sommar eller två hade jag lyckats jobba ihop pengar till en moppe, 800 spänn för en rostig Zündapp som jag köpte av Lång-Henkas kusse. Jag fick springa igång den. Unga golfare stod alltid och blängde när jag skulle starta den för hemfärd, ofta med ett hångarv som avsked. Självklart var jag tonårsdödligt förälskad i en av dem. De kom i fina bilar, propert klädda och själv halkade jag in i köket med trasiga jeans och chefen sa till slut att "Ida, här får du 500 till ett par nya". Jag lyssnade givetvis och köpte ett par jeans men vägrade att ta cykeln fram och tillbaka till jobbet. Det hade kanske besparat mig bespottningen mopedresan medförde, men jag var för stolt för att byta fordon.
Nu var hösten blöt. Någon ringde och sa att chefen hade krockat på väg till golfrestaurangen. Jag tänkte på potatisen vi skulle skala. På hur livet skulle vara utan chefen, på chefens familj. Så dog han och folk som aldrig gråtit tidigare grät öppet. Sorgen hanterades framför kassaapparaten, under en köksfläkt i dimman från rykande Gula Blend och i det faktiska ursinnet som kommer av tragedier.
Många potatisar senare lusläser jag fordonsannonser efter en ny moppe att fläkta fram på i arbetslivet.