Kvällen har varit fin. Vi smygstartade på julaftonsmaten; skinka med sötstark senap, sill, prinskorv, köttbullar och rödbetssallad. Hemgjord mumma och bäsk. Inget överflöd, men andäktigt som det sig bör i juletid. I tacksamhet över det som bordet bjöd. Levande ljus, pynt, en gammal julklappstrumpa på väggen, halmbockar och farmors gamla porslinstomte som ser lika fräsch ut som vanligt, trots att den är över 70 år.
Den röda tygtomten sitter tryggt på sin plats i fönstersmygen, i det djupa fönstret som vetter mot öster. Den vägg som det så sällan regnar emot. Här, där mitt rofyllda hus står, blåser det nästan alltid från väster, ibland från syd, sällan från norr och i stort sett aldrig från öster. Det känns tryggt att veta, att natur och hus vet hur det är. Stormar kommer och går.
Ingen vill ta nattpromenaden med hunden mer än jag. Jag tycker om när vinden tar tag i mig och så när att det bringar mig ut fattningen. Vi går förbi backen där smeden slogs ihjäl i slutet av 1700-talet och jag tycker på något vis att någon måste göra det, gå den här vägen varje möjlig dag, även om det är styv kuling och det haglar hårt.
Alla övergivna hus jag går förbi sörjer. Och det hjälper inte att det tindrar från välplacerade adventsljusstakar, ivrigt påhejade av programmerade timer. Det är sorg ändå, i de där boningarna, när de tappat liv och rörelse, förutom i ljuva sommartider.
Barnbarnet tycker inte om att sova. Han vill äta, lika ofta på natten som på dagen. Vi försöker få honom att stilla det där begäret. Turas om att vyssa och avleda. Fixar lite mer sömn till en trött småbarnsmamma. När jag ligger där i tystnaden och väntar på att den ska brytas av ett litet barns skrik, så blir jag plötsligt så innerligt glad över värmen, det ombonade och trygga i vårt lilla hus. Jag tänker på tv-bilderna från ett flyktingläger i Libanon, på gränsen till Syrien, där flyktingbarnen lekte med en sandal i leran, medan mammor och pappor oroade sig för kylan som mer och mer drar in mellan bergen.
Det må regna, blåsa kuling hit och dit, ja kanske rent av storma till, men här hemma ligger vi under våra täcken och mår gott. Fria, utan förtryck, hela och rena, somnar vi till ännu en julafton i vår del av världen, där vi mår gott och lever i frihet.
Ta vara på varandra!