Efter mitt första besök i helgedomen gav jag mig själv löftet "aldrig mer". Två år senare var löftet brutet när jag tillsammans med hundratals andra köade i en plågsamt lång kö för att få komma in i templet.
Jag har drabbats av Ullareds förbannelse; den som en gång kommer till shoppinghelgedomen återvänder alltid – förr eller senare och på det ena eller andra sättet.
Här segar jag och mitt sällskap oss fram mot entrédörren. Jag kör en skramlande kundvagn: "Röd 1917".
När vi till slut har pressat oss in i den blågula shoppingladan börjar kriget. Det slits och dras i ungsplåtspapper, plastpåsar, billiga schampoflaskor och deodoranter. Mina hälsenor smärtar när en shoppinglysten dam kör på dem hårt och brutalt. Kundvagn krockar med kundvagn. Det är hett och tätt. Det doftar plast, svett, hormoner och billig parfym.
Vi i sällskapet kryssar oss fram mellan kundvagnar, människor och hyllor och når till slut kaféet där man kan sjunka ner och ta en stärkande kopp kaffe. Det behövs verkligen inför fortsättningen av shoppingturen.
En av oss i sällskapet hamnar i verbal närstrid med en medelålders plus-dam som fått syn på väldigt billiga damtrosor varefter hon i farten lämnat sin kundvagn mitt i gången. När hennes kundvagn vänligt men bestämt flyttas kommer utbrottet: "vad f*n håller du på med?". Trosfyndardamen får upplysning: "jag flyttar bara på din vagn" och vi drar oss mot kassorna innan det blir handgemäng.
Det är skönt att lämna Ullared, men jag vågar inte lova mig själv att aldrig komma tillbaka den här gången. Ullareds förbannelse vilar nämligen över min kropp.