Inte bilderna på ommöblerade plyten och rumpor tillhörande folk som är kända för att vara kända. De får ha sina bisarra liv för sig själva.
Men jag började följa konton tillhörande "vanliga" kvinnor, i min egen ålder. Jag behövde någon som piggade upp och gav lite inspiration till en grånande halvtant.
Det var kvinnor som nått en hälsosam vikt utan att ha gjort sig fattig på någon bantarguru med sektledartendenser. Det var livsstilsbloggare och det var en och annan inredningsintresserad dam som ville dela med sig av allt vackert.
De la upp bilder från sin vardag och skrev så fint om sina hjärteämnen. Jag trodde att jag skulle kunna identifiera mig en smula med dem. Det är väl ändå identifikation som mycket handlar om på sociala medier.
Men det var något som inte stämde. Dessa "vanliga" kvinnor var inte så vanliga när allt kom omkring. I varje fall inte ur mitt perspektiv, som är och alltid kommer att vara arbetarungens.
Det var spabad, nagelsalonger, dyrt vin i dyra glas i solnedgången, botox, bröstlyft, exotiska resmål, hemhjälp och märkeskläder. Fantastiska fester med bara vackra människor fotograferade i motljus eller med rynkutslätande filter.
Jag kunde inte identifiera mig med någonting, där jag gick och dammsög grus i hallen med mina trasiga nagelband och mina bröst som söker markkontakt efter triss i barn.
Jag började undra. Hur har folk alla dessa pengar till all denna flärd? Och så hände det. Jag blev avundsjuk. Jag ville känna friheten som obegränsat med kosing måste kunna ge. Det var en ful, ful känsla.
Men min naiva inställning till sociala medier till trots; jag vet ju hur det funkar. Att allt handlar om fasad och varumärkesbyggande.
De "vanliga" kvinnorna på instagramkontona ligger säkert i fosterställning och hetsäter choklad ibland. Jag tror till och med att de ser ut som, tja, mig i nyllet när de är nyvakna och osminkade. Men det är inte vid dessa tillfällen som de suger in kinderna och tar sina selfies.
De "vanliga" kvinnorna är precis som du och jag. Förutom att du och jag förhoppningsvis har bättre saker för oss än att göra varumärken av oss själva.
Så avundsjukan blev blott en parentes. "Avfölj", uppmanade en klok kollega när jag beklagade mig över att ha blivit bländad av andras flärd. Jag tog henne genast på orden.
Tänk, så mycket vi ändå kan bestämma själva om hur vi ska hantera vår omgivning. Att snegla på andra och bli bitter är bara en återvändsgränd.
Jag lärde mig läxan och följer nu på instagram folk jag känner och tycker om, fotografkonton med naturbilder och konton med gulliga djur. Det är omöjligt att bli avundsjuk på en fluffig katt. Även om den är fotad i motljus.