Ska vi kastas tillbaka nu, in i mörkret igen, till tiden före 93 - innan Jocke Bergs geniala texter förstod att rätt tolka våra mindervärdeskomplex, våra underlägsenhetskänslor och vårt reflexmässiga Jantelagsbeteende?
Med hundraprocentig precision sammanfattade han alla gamla rostiga tillverkningsindustristäders innersta värkande väsen: Så mycket briljantare än "kevlarsjäl" kan det knappast bli.
Med Kent har vi sakta men säkert vågat sträcka oss mot solen och utan att flacka med blicken säga "Ja, vi är från Eskilstuna". Utan tvekan har Kent stor del i denna kollektiva personlighetsutveckling. Dom bar oss ända hit. Ut ur mörkret upp till ljuset, liksom.
Så det är inte utan att den mellansvenska melankolin slår till med full kraft och det snudd på brister i bröstet när en läser listan över höstens avskedsturné - och Eskilstuna inte finns med bland spelplatserna.
När det regnar manna har den fattige som bekant ingen sked. Arenan är inte färdig förrän nästa vår. Sporthallen har högskolan lagt beslag på. Den där Skjulstahallen som Guif förvisats till lär knappast vara rätt ställe för den sorgeakt av monumentala mått det lär bli frågan om när Eskilstuna tvingas ta adjö.
På Kent hemsida gråter fansen i kapp.
"Det är inte sant!", "Ni skojar väl - säg bara att ni genomgår vad Robert Smith gjorde 1989-91", "Ta inte bort vårt hopp", Nej, nej, nej" "Vad är det frågan om?" och "Man kanske borde ta sitt liv nu?" varvas med Grammisgaleklassikern "Tack som fan!".
Tillsammans med Parken Zoo är Kent Eskilstunas absolut mest kända fyrbåk och en del eftertankens kranka blekhet borde nu rimligen välla fram genom de kommunala korridorerna. För hur har Eskilstuna egentligen förvaltat detta pund? Nog har det pratats allt, bland annat om ett Kent-museum för att sätta stan på kartan. Men så mycket mer än prat tycks det inte ha blivit. "Kent och musikens Eskilstuna" hette en förstudie som kommunen pytsade upp 40 000 kronor för att få till. 2012 låg den klar. Sedan har det stått still. I nästan fyra år. Vi är inte så snabba på pucken.
Men Kent gör förstås helt rätt. I 26 år har de vevat på med sina gitarrer i ungefär samma spår. Det mesta de gjort har varit förträffligt - men ändå: Samma, lika blir förstås tradigt i längden.