Jag älskar idrott, jag följer slaviskt det mesta. SVT Text, sidan 330 är det första jag tittar varje morgon. De senaste veckorna har det dock varit 331: Fotbolls-em. Så här ett par veckor in i turneringen så kan jag fastslå att jag återigen klev i fällan, samma fälla som jag alltid går i när det nalkas ett mästerskap eller en ny säsong. Jag omfamnade den ogrundade optimismen.
Att vara svensk är en utmaning när det kommer till idrott. Både individuellt eller i lagtävlan. Som ifjol när det återigen var dags för Vinterstudion att sparka igång. När jag i min enfald tänkte att i år så kommer någon av svenskarna ta upp kampen på allvar med Norge. Med facit i hand så blev det verkligen blev så. Fast tvärtom. Helg efter helg fick man se framför allt Therese Johaug krossa allt och alla och mest av alla krossade hon mig och min ogrundade optimism.
Jag vet inte vad det är som gör att man inför en idrottshändelse helt tappar sitt omdöme. Det var ju inte en slump att Sverige höll på att missa hela fotbolls-em. Två bra matcher mot ett svagt Danmark väger inte upp det fullkomligt usla kvalet landslaget gjort dessförinnan. Men någonstans så började ett litet frö att gro. Om vi kontrollerat kan vinna över Danmark, ja då kan vi ju med lite kämpaglöd slå både Italien och Belgien. Irland kan ju slänga in handduken direkt. Och kan vi slå dem, ja då kan vi ju om vi verkligen visar karaktär slå både Frankrike, Spanien och Tyskland. Jag tror att vi kan ta hem hela turneringen!
Riktigt så illa var det kanske inte, men nästan. Det räckte dock med en match för att optimismen skulle lämna plats för den gamla vanliga cynismen, jag såg bara brister och det gjorde mig så frustrerad. Min kärlek i idrottens namn fick mig återigen att förakta det jag älskar. Man glömmer bort det. Man intalar sig annorlunda. Men det gör ont. Det gör så jävla ont.
I onsdags kväll spelade Sverige alltså sin sista match i turneringen. Matchen innebar inte bara hej då Sverige utan hej då till hjältarna Isaksson, Källström och till kapten Ibrahimovic. För två veckor sedan var jag förberedd på en tuff åttondelsfinal efter midsommar. Nu är det lika bra så börja ställa in sig på ett liv efter fotbolls-em. Jag börjar min avgiftning med Bruce Springsteen på lördag. Normalt hoppas alltid på att få höra Jungleland, men helst inte i år. För spelar han den så är allt jag kommer kunna tänka på vm-krönikan från -94. Då kommer det snart krypande igen. Hoppet. Bara det att nu är det försent. Då är det lika bra att Ullevi rasar på riktigt den här gången och begraver mig tillsammans med den där förädiska, ogrundade optimismen.
Å andra sidan... OS börjar ju snart.