Nä, saker och ting är inte vad de har varit. När sonen kommer hem och är eld och lågor över nya "Star wars"-filmen får jag en plötslig lust att blåsa liv i min vurm för de gamla "Stjärnornas krig"-filmerna (jorå ser ni ungdomar, så hette de faktiskt en gång i tiden, in a galaxy far, far away kallad 1970-talet).
Så vi ser trilogin på lika många dagar. Jag förväntar mig att vara lika betuttad i Luke Skywalker som jag var då, att Darth Vaders andetag ska vara lika läskiga att lyssna till, att Chewbaccas strävhåriga charm ska golva mig.
Vad händer? Jo, jag sitter och funderar över hur Lukes hår kan vara ständigt nyfönat trots ljussabelsvingande i isvinter och öken. Jag kommer på mig själv med att grunna över hur stormtroopers gjorde när de blev kissnödiga. Jag tänker på hur mycket ohyra som måste bo i Chewies päls. Och så gruvar jag mig över att det var Luke Skywalker och inte stilige Han Solo som blev min idol en gång i tiden.
Hur trist får en bli? Jag får väl starta en ny grupp på Facebook: "Vi som blev cineastiska diskbänksrealister."