Varje dag gör man en massa saker som inte ger några bestående minnen. Det är få dagar som man kan återkalla i detalj, helt enkelt för att man inte har någon anledning till det.
Men nyligen fick jag anledning. Det var nämligen så att Den Stora Katastrofen inträffade. Alltså, att tvååringen tappade bort sitt favoritgosedjur.
Föremålet i fråga är en luggsliten kossa vid namn Rosa, som hon fått av storebror som nyfödd.
Men nu var Rosa alltså borta. Hela huset letades igenom. Utan resultat. Var hade vi varit mer? Hos mina föräldrar. Nej, där fanns hon inte heller. Hos bekanta på grillkväll. Tomt där också, och de var dessutom säkra på att vi fått med oss Rosa när vi åkte.
Men var ÄR den nedrans kossan då? Just ja, vi stannade ju och tankade på hemvägen. Ringer OKQ8, nej ingen kossa.
Och vi stannade och tvättade av bilrutorna på en annan mack. Ringer Statoil. Det är sent på kvällen nu. Tjejen jobbar ensam och kan inte springa ut och kolla om det ligger nåt gosedjur på baksidan. Jag hojar dit själv. Ingen kossa.
Fallet Rosa är ett mysterium.
Tills jag får ett sms från sambon när jag sitter på jobbet. Rosa är återfunnen. Av storebror.
Var? Bakom dörren till tvååringens rum.