Visst känns världen svart? Det är mörka krafter som styr, människor som iakttar, viskar och planerar. Den senaste tiden, halvåret-året eller så, har jag varit förföljd av en grupp människor. De hoppar på mig (verbalt) på stan, i omklädningsrummet på jobbet, i mataffären. Till och med i mitt eget hem. Ingenstans går jag säker. De pressar mig och stressar mig och jag vet snart inte om jag orkar stå emot längre.
Hur mycket jag än vill vara utanför deras lilla klubb så är det nästan värt att göra som de säger, bara för att slippa deras ondskefulla fråga:
– Hur går det med körkortet?
Det är klart, jag skulle ljuga om jag sade att det inte funnits tillfällen då det skulle varit användbart. Ta förra fredagen till exempel. Eller varför inte börja redan på torsdagen. Jag tog tåget till huvudstaden för att vidare resa mot Sundbyberg där jag skulle uppträda på kvällen. Tunnelbanan gick cirka var tredje minut mot min destination. Jag hittade till hotellet där jag skulle uppträda och gjorde mitt gig. När kvällen var över gick jag tillbaka till stationen.
Väl där upptäckte jag att det inte riktigt var samma drag på perrongen som när jag klev i land. Nästa avgång - 22 minuter. Jag är ingen matematiker, men jag kunde ganska snabbt räkna ut att det fanns inte en chans i Hälsingland att jag skulle hinna med tåget hem. Jag bokade ett hotell, blev uppringd av en kamrat som sade att jag kunde sova hos honom. Bra tänkte jag och avbokade hotellet för att i vändande mejl få beskedet att jag måste betala fullt pris i alla fall. När jag satt på tunnelbanan hem till min kamrat så kände jag pyttelite att jo, ett körkort hade kunnat vara bra nu. Men jag hade nog ändå inte tagit bilen, tänkte jag snabbt och köpte mig lite tid för att undvika ångesten. Det funkade bra.
Sedan blev det fredag.
Fredagen blåste in och blåste bort allt i dess väg. Jag tog morgontåget från Stockholm till Linköping för ett möte och åkte sedan hemåt vid tre-tiden för att hinna förbereda mig inför kvällens julbord.
Tåget kom i tid och vi rullade iväg. Ända till Norrköping. Sedan var det stopp. Det här tåget går inte längre i dag, sade de. Efter fyra timmar. Ersättningstrafik? Nä, det skiter vi i. Helgas order.
Ännu en natt långt från hemma. Utanför tåget var världen svart, men i natten kunde jag höra dessa mörkrets furstars röster eka. De som iklär sig den mänskliga formen av arbetskamrater, familjemedlemmar och vänner. I vinden, viskande, piskande i mitt ansikte ställde de frågan:
– Hur går det med körkortet?