Den som ändå misströstar kan glädja sig åt plastfolien

Den är här nu. Plastfolien som inte är från helvetet. Den som inte vägrar att låta sig delas av de vassa taggarna. Den som inte knöcklar ihop sig till en liten boll av pur ondska.

Krönika2016-10-15 11:26
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den har fått sitt namn efter en japansk krigare och den kallas fummelfri. Den tål strängaste kyla och hetaste värme.

Vi har kommit så här långt. Utvecklingen har gett oss en fungerande plastfolie. I alla fall utlovar reklamen det. Men på många andra sätt känns det som om vi snarare invecklas än utvecklas.

Varje generation i varje tid har antagligen haft sina undergångstankar. Krig, förföljelse, missväxt och svält var påtagliga skäl till att tänka att nu går det åt helvete. Är fortfarande skäl, i delar av världen.

Men här sitter jag, torr och mätt och varm och kan ändå inte låta bli att undra: är det nu som det barkar åt skogen? Varje generation kan ju inte ha fel i sina iakttagelser. Tänk om vår är den som får rätt?

Järtecken finns det gott om. Det regnar inte blod eller sniglar. Men att en snörvlande, ljugande, sexistisk och rasistisk ynkedom till människa kan bli den mäktigaste personen i världen är definitivt ett tecken på något vrickat med vår tid, liksom normaliseringen av rasismen, den ökande faktaresistensen och alltför många rikspuckon som får höras och synas.

En åldrande generation behöver sätta sitt hopp till den som ska ta över. Är ungdomarna lite latare, lite mer ointresserade, mindre benägna att lyfta blicken och se sin nästas behov? Absolut, tycks påfallande många anse. Med Pisa-resultaten i toaletten och ungar som blickar ner i skärmen i stället för på sin omgivning kan det bara gå åt pipsvängen. Eller? Gymnasieläraren Per Kedland skrev nyligen en uppmärksammad debattartikel i Svenska Dagbladet där han förklarade att han ger upp yrket, främst på grund av okunniga och ointresserade elever och bristande föräldrakontakt. Snart fick han svar i samma tidning från läraren Ann Pettersson, som inte tänker ge upp. Hon konstaterar att läget i skolan inte är ett skolproblem, utan ett samhällsproblem. Ofokuserade, surfande vuxna ger ofokuserade, surfande barn. Men Ann Pettersson ser något mer än Per Kedland: elever för en dialog med henne, som hade varit otänkbar när hon själv gick i gymnasiet. Elever sätter ord på sin osäkerhet och okunskap och vill göra något åt den.

Vi vuxna har ett jobb att göra som föräldrar och förebilder. Men vi måste också sluta att generalisera. Ungdomar är inte en homogen massa av oduglingar. Vissa kommer att få det svårt i vuxenlivet, men de flesta kommer att klara sig hur bra som helst. Så har det alltid varit. Varför skulle de som är unga i vår tid vara annorlunda än sina föregångare?

Så nej, jag tror inte att världen går under den här gången heller. För varje Per som ger upp finns en Ann som stannar kvar. På varje människa som saknar folkvett går det ett dussin med stor klokskap. Det onda kan orsaka mycket skada, men det kan aldrig vinna. Det har historien lärt oss.

Den som ändå envisas med att misströsta kan i varje fall glädja sig åt plastfolien.