Det bästa med kungahuset just nu är Daniels tjocka l.
Det värsta också, är jag rädd. För fortsätter det så här bli vi aldrig av med oskicket att låta landets högsta ämbete ärvas i rakt nedstigande led från mor till dotter.
Det är helt enkelt alldeles för gemytligt med en kunglig gemål som låter sina l i "glädjande" och "glad" rulla iväg i retroflexiv flap mitt under brinnande presskonferens på Karolinska med hela Stockholms svårmodigt svartklädda journalistkår på plats ställandes filuriga frågor av typ "Hur känns det att vara två prinsar i familjen?"
Vore det inte mer relevant att fråga hur det egentligen känns att ha Stefan Löfvén, talmannen och riksmarskalken hängande i hasorna innan ens amningen kommit igång? Vittnesbekräftelse kallas det och går ut på att gubbsen ska intyga att det inte är en bortbyting som vyssjas i den kungliga vaggan. Hur kul kan sådana arrangemang vara på en skala?
Vad man dessutom undrar över är hur det känns att tvingas krysta fram så enfaldiga frågor för att fylla den väl tilltagna programtid radio och tv bokat upp för den kungliga nedkomsten. Är upphetsningen i public service verkligen i paritet med licensbetalarnas?
Men tillbaka till den retroflexiva flapen som i fonetisk skrift tecknas [ɽ] och egentligen är det ursprungliga sättet att uttala bokstaven l i de nordiska språken, svenskan inkluderad.
Långt in på medeltiden pratade vi helt ogenerat på med retroflexiv flap, ända tills aristokratin fick för sig att härma sina tyska och danska polare och därmed låta tungspetsen landa på tänderna vid uttal av bokstaven l.
Vi vanliga bondläppar fortsatte dock i generation efter generation att först vika tungspetsen bakåt och sen trycka upp den i gommen för att få till det rätta stuket på sånt som öl, mjölk och älg.
Testa själva i egen trut - och kolla var tungan landar när ni gläds på Ockelbomål respektive stockholmska!
I en intressant artikel av språkforskaren Håkan Roos läser jag att det nya, förfinade l-uttalet rätt snart klassades som det smakfullare, elegantare och mer högbrynta och - surprise, surprise - därmed snabbt blev förhärskande i allehanda maktstrukturer.
Att fortsättningsvis klafsa på med tjocka l räknades som fult och, som det idag skulle ha uttryckts, lite trashigt. Ändå behölls uttalet av allmogen, om inte annat för att markera gräns mot "kungamakten, krigsmakten och kyrkan".
Med Daniel har vi alltså fått in en riktigt härlig strykarkatt bland hermelinerna som liksom vänder upp och på hela kuttingen. Åtminstone när det kommer till den retroflexiva flappen. Har vi mer att ser fram emot?