Ett tågstopp bort från Vingåker evakueras människorna för att livet som de känner till det flyter bort längs gatorna i ett ofrivilligt Venedig. En natt, 100 millimeter regn och inget är som vanligt i Hallsberg.
På en sandstrand i Turkiet har ett nästan oanvänt hjärta tystnat och krossat miljoner andra. Krossat dem för den orättvisa som finns i att en pojke för alltid lever vidare, trots att han själv förblir tre år. Alan Kurdi. En symbol för bristen på medmänsklighet. För evigt, i resterna av sitt liv. Jag förstår inte riktigt att det är just på riktigt. Så länge jag inte tittar för noga så blir jag inte rörd på djupet. Så länge jag inte bryr mig om dina små skor. Dina mörka små skor, som borde jaga efter en boll tillsammans med andra små skor. Jag orkar inte ens tänka på din röda tröja. Mörkröd av vattnet och det blod jag har på mina händer för att jag inte låtit dig komma hit. För det är mitt fel, vårt fel. För att gå en match mot öppet hav med en gummibåt gav dig en bättre chans att klara dig än ifall du stannat på land. Du borde fått en Eriksgata. Men du är en volym som inte ryms. Det sade en rasist i en debatt. Inte en volym. En pojke. En människa. Av tusentals. En droppe liv. Förlorat i havet.
Allt annat känns så smått. Det är dålig tajming för närkingarna att detta hände nu. Det finns inget utrymme i mediebruset och istället för medmänniskornas kraftfulla sympatier får man nöja sig med vårt passiva betraktande. För sett till flyktingkatastrofen är översvämningarna i Hallsberg, Mariefred och Järfälla bokstavligt bara några droppar i havet. Jag hörde på radion hur en man med darrig röst berättade om hur källaren stod under vatten och hur sorgligt det är att så många av ens saker blir förstörda. Jag kan inte göra hans uttryck rättvisa, men hans beskrivning gjorde mig sorgsen. Jag tänkte på ifall mina saker, fotografier, böcker eller min låda med gammalt skräp jag är för nostalgisk för att slänga bort skulle hamna under vatten. Det vore verkligen ledsamt. Men jag kan samtidigt inte låta bli att känna att jag skiter i det. I alla fall just nu. För det är inga barn som flutit i land i Hallsberg. Säkert är det fullt av små skor som är drabbade, men de sitter inte fast på ett gäng små fötter. Jag förringar inte händelsen och jag skulle inte önska någon det som hänt de stackars människorna ett tågstopp bort. Jag kan bara inte ta in det. Det är verkligen olyckligt att detta hänt dem just nu. För allt jag kan tänka på är ett par bruna skor. Ett par skor av tusentals. En droppe i havet. Salt av tårar. I Vingåker är vi arga över en kramruta.
Bonus #1 – Folk är alltså på riktigt arga för att det ska anläggas en "Kramruta" i en park i Vingåker. Lustigt ändå. De som är som mest emot är de som behöver den som mest
Bonus #2 – Henrik Schyffert auktionerade ut ett standup-gig med honom och Johan Rheborg på Tradera där alla pengar går till Röda Korset. Minecraft-skaparen Marcus Notch Persson verkade peppad på idén och leder i skrivande stund budgivningen. Högsta bud så här långt? 500.000 kronor!
Bonus #3 – Det är härligt att vara tillbaka!