”Hoppa upp på kassaapparaten så ska jag bonga in dig.” Kocken skrattar rått efter sitt skämt.
Nu är det restaurangägaren som pratar.
”Fråga vad de vill ha, skriv upp det på mig i svarta boken.” Chefen pekar mot bord nummer tolv. Där sitter en grupp unga tjejer.
Jag häller upp Sambuca, hot shots, Long Island iced tea och så en örtlikör vars namn skapades för att attrahera jägare.
På den här restaurangen är det chefen som jagar.
Jag serverar. Förklarar att chefen betalar. Tjejerna kastar långa blickar mot chefen. Han blinkar med ena ögat. Tjejerna blinkar ironiskt tillbaka, vinkar, hånskrattar sinsemellan.
Nästa kväll är gästerna andra men chefens order densamma. Svarta boken fylls av nya rader, och mellan raderna växer skammen hos någon som tvingas gå sin chefs ärenden.
När jag några år senare recenserade restauranger för Sveriges största kvällstidning var jag alltid mest uppmärksam på servicen. Bortom självklara bedömningar av serviceförmågan lade jag stor vikt vid samspelet mellan kök och matsal, personal och chef, kock och serveringspersonal.
Jag var nog en riktigt usel recensent. Jag borde fokuserat mer på själva maten. Och jag åt inte ens kött, men granskade skamlöst restauranger med inälvsmat och andra horribla specialiteter.
Men något hade hänt i branschen. Fler killar serverade på matsalsgolvet, inte något uppenbart manipulerande av dagskassor eller något utbrett svartjobb. Orden man fick höra som ung tjej i restaurangbranschen sägs kanske fortfarande. Men de står förhoppningsvis inte oemotsagda.
Vilken klass den lokala restaurangnivån håller överlåter jag åt vår nya krogrecensent att avgöra.
Välkommen Anna Norström.
Köttet är ditt.