På den tiden var det scoutläger som gällde. Vi sov i stora uppspända tält, paddlade kanot på dagen och grillade korv på kvällen. Det kändes som att jag var ljusår hemifrån. Förmodligen var vår lägerplats egentligen bara någon kilometer bakom vår vanliga scoutstuga, men allt kändes nytt och spännande.
Min scoutkarriär blev dock kort. Efter några få läger och tillräckligt många vandringar i skogen lade jag scouthalsduken på hyllan. Jag blev allergisk mot naturen i den mest bokstavliga form. Nös och snuvade så fort det blev vår och fick eksem på benen så fort jag satte mig ned på gräset. Mina scoutkollegor fick fortsätta vandringarna och knopandet utan mig.
Till slut hittade jag något som passade mig bättre – att sjunga i kör. Drygt tio år senare och minst fem olika körer senare sjunger jag åter igen i en kör. I helgen ska vi på läger utanför Björkvik, men den här gången blir det att öva stämmor tills det är dags att sova. Då går vi och lägger oss i ett litet torp medan naturen snällt får vänta utanför.