"Våran fröken har en tavla där det står att 'barnen föds med vingar och lärarna hjälper dem att flyga'", berättar yngsta sonen och ser förväntansfull ut.
Plötsligt ser jag det framför mig, det som han säkert redan hoppfullt fantiserar om: hur han utvecklat vingarna och lyfter. Svävar självsäkert och snyggt. Fullärd.
Plötsligt kan han förstås tiokompisarna, klockans alla kvart i och kvart över, talordningsrabblet, vet om orden stavas med enkel- eller dubbelteckning. Slut på vardagens läxtraggel med tillhörande suck och stön.
Kanske dröjer det där ett tag i verkligheten. Men visst kommer han att nå dit. Just tack vare lärares pepp, föräldrars läxtjat och framför allt om den egna nyfikenheten och lärlusten göds.
Efter tolv skolår ska han ha fått nog hjälp att putsa fjädrarna, ha stärkt vingmuskulaturen tillräckligt och tar det där språnget. Flyger ut i livet. Frågan är om han kan vänta?