"Hur går det på nya jobbet? Har du fått några nya kompisar?". Yngsta sonen, snart åtta, ställer frågan till mig efter några dagar på Katrineholms-Kuriren.
Jag kan sanningsenligt svara att alla är snälla och att jag får hänga med och käka lunch och sånt där som ingår i gemenskapen på en arbetsplats.
I veckan har både han och storebror gjort comeback i skolbänken. Åttaåringen såg fram emot att upptäcka var han nu skulle sitta i klassrummet och bredvid vem?
"Hur gick det första skoldagen? Var fick du sitta?" frågar jag honom.
"I mitten av klassrummet, precis där jag ville", svarar han nöjt.
Perfekt alltså.
Nu är det bara att köra på.
Läraren berättar för oss om all ny kunskap som de ska upptäcka framöver.
"Hur känns det nu då på Katrineholms-Kuriren?" frågar barnen mig igen.
Jag säger att det känns bra, men lite ovant att ha så mycket nytt att sätta sig in i, att inte kunna och veta allt.
"Men det lär du dig ju! Om några månader kommer du att kunna det!" lugnar de.
Och visst har de rätt. Jag tänker på deras tragglande med en del skoluppgifter som ju funkar precis så. Att erövra nya saker, bit för bit.
På radion hör jag en av Sveriges Radios nya utrikeskorrar prata klokt. På frågan om vad det första hon ska göra väl på plats i landet hon ska rapportera ifrån svarar hon att det viktigaste nog är att minnas den garvade utrikeskorrens råd: att inte göra allt på en gång, trots att det finns så mycket som man vill.
Jag har redan fått en del tips och önskningar från er läsare om förändringar i tidningen och sådant ni skulle vilja läsa om. Det är jag glad för! Läsarengagemanget behövs. Men än så länge tror jag att det bästa svaret till både er och mig är detsamma: Tålamod.