Förra lördagen blev det svettigt. Upp tidigt, serva cykeln och köra en långtur. Sedan blev det en sväng till stan där jag kastade mig om halsen på en snubbe som kom ut från Forss musik med en gitarr i näven. Till lunch blev det burgare. Eftermiddagen ägnades åt att samla in pengar till forskning kring ofrivillig barnlöshet och på kvällskvisten stod jag på Stortorget och höll föredrag om mens – på fyra språk eftersom det skulle vara internationellt.
Men vid läggdags insåg jag att jag hade missat något väsentligt. Jag borde inte ha stressat den dagen. Ändå var mina käkar låsta som på en rabiat grävling när huvudet landade på kudden.
Vad var nu ens detta? Jo, det var temadagarna den 28 maj: cykelns dag, internationella krama-en-musiker-dagen, internationella burgardagen, internationella mensdagen, ofrivilligt barnlösas dag och som grädde på moset den stressfria dagen.
Naturligtvis är ovanstående lördagsaktiviteter hittepå rakt igenom. För det första är det stört omöjligt att fira en stressfri dag och samtidigt uppmärksamma alla andra temadagar som infaller samtidigt. För det andra har jag aldrig förstått meningen med det skenande antalet temadagar.
För hur ska de firas/uppmärksammas/högtidlighållas? Missförstå mig rätt nu: seriösa dagar som förintelsens minnesdag (26 januari), internationella kvinnodagen (8 mars) och FN-dagen (24 oktober) bör absolut uppmärksammas eftersom vi ständigt behöver bli påminda om vår plikt att kämpa för solidaritet, fred och allas lika värde.
Jag kan också stå ut med en Kanelbullens dag och en Alla hjärtans dag, även om den sistnämnda spårade ur kommersiellt för länge sedan.
Men sen? Vem som helst kan tydligen instifta en temadag och försöka nå en publik. På webbsidan temadagar.se dräller det av både seriösa dagar och rent trams.
Internationella fetischdagen infaller den 15 januari, för er som inte visste. Lösenordsbytardagen kommer fem dagar senare. Nutellan, veganpizzan, alla korvar, geléhallonen, ostbågarna, kåldolmarna, punschrullen, morötterna och napoleonbakelsen har alla varsin dag.
Ett getöga i almanackan på temadagar.se ger vid handen att i stort sett allt i hela världen tycks ha varsin dag. För om miniatyrräven har en egen dag (12 november) , då kan väl inget annat ha missats? Allra värst är den 15 oktober, då fetaost, beröring, handtvätt, vita käppen, alla broar, landsbygdskvinnor och brösthälsa ska uppmärksammas under blott 24 timmar. Bara tanken gör mig matt.
Etnologen Agneta Lilja förklarade temadagsfenomenet i en intervju i Dagens Nyheter för flera år sedan med att det inte längre finns någon samling kring de stora berättelserna och de religiösa symbolerna. Numera är det i stället olika gruppers särintressen som lyfts fram.
Var och en vill höras och synas med sitt. Vad kan då vara bättre än att få en hel dag för sin sak – om en nu mot förmodan skulle lyckas tränga igenom det kompakta informationsbruset? Samtidigt undrar jag fortfarande vad dagarna gör för nytta. Hur ska en exempelvis fira byxfria dagen (6 maj) med ens ett uns av värdighet i behåll?