Gränsen för vad som räknas som riskbruk för män sänks från 14 till 10 standardglas eller mer per vecka. Det här blev en stor snackis på sociala medier, med upprörda tyckare från alla håll som proklamerade att de inte minsann tänkte låta någon myndighet bestämma över när de får öla.
Och det är ju sant. Det här är råd, inga lagar. Jag tror att de flesta redan vet att det inte finns någon helt riskfri alkoholkonsumtion. Och att alla drack lite mindre skulle bara innebära fördelar för samhället i stort. Ändå dricker folk. Förmodligen av samma anledning som att jag kan sätta i mig godis mitt i veckan trots att jag vet att socker är dåligt – jag accepterar risken för att jag tycker att det är gött! Vi väljer alla våra strider.
Som livslång nykterist borde jag egentligen stå helt utanför den här debatten, men de starka alkoholnormerna påverkar även mig. Om jag tänker efter har nog mitt val att inte dricka blivit ifrågasatt lika många gånger som det har applåderats. För det är antingen eller.
Första frågan är alltid: varför? Jag antar att folk hoppas på en spännande story om ett tidigare missbruk och hur jag tog mig ur det. Men mitt svar är tyvärr inte mer spännande än – jag vill inte. Jag har helt enkelt aldrig känt något behov av att dricka.
Jag har också ett standardsvar till den ständiga uppföljningsfrågan: hur vet du att du inte gillar det om du aldrig har provat? Jo alltså, jag har aldrig testat bungyjump heller, men jag är ändå sjukt säker på att det inte är något för mig. Det är det märkligt nog aldrig någon som ifrågasätter.