Onsdag i Ljusgården: pop up-kafé på skoltid, musik och stim runt nybakta bullar. Elever från Duveholmsgymnasiets och KTC:s program strömmar fram och åter i korridorerna.
I skolbiblioteket är det lugnare. Där har Cissie Brunosson precis avslutat en träff med en av deltagarna i #jagmed-projektet. Efter snart 30 års arbete med barn och ungdomar och med en bakgrund som lärare, är hon som klippt och skuren för rollen som elevkoordinator. Den handlar mycket om att bygga relationer till målgruppens unga; att se dem, lyssna på dem, stötta dem.
– Jag ska inte sätta betyg, inte vara en lärare. Jag är en hjälpare. Och då är det viktigt att de får berätta sin historia.
Bildningsförvaltningen har deltagit i #jagmed sedan projektstarten 2015. Syftet är att hjälpa ungdomar som är i riskzonen för arbetslöshet och utanförskap att gå ut gymnasiet med fullständiga betyg. A och o är att de ska sluta skolka.
När skolan och föräldrarna utan framgång prövat allt erbjuder #jagmed en chans till för elever i nian och gymnasiet. Många av dem får Cissie Brunosson som sin personliga kontakt.
– Jag försöker få dem att själva sätta fingret på problemet. Det kan ibland vara svårt. Då pratar vi i stället om hur de vill att det ska lösas. De flesta lösningarna kommer vi på tillsammans. Det är poängen. Vi vuxna kan sitta runt ett bord och bestämma vad som är bäst utan att eleven själv egentligen är med på det alls. Så är man tillbaka på ruta ett.
Nu i höst arbetar Cissie Brunosson med ett 20-tal gymnasieelever. Projektledaren Inger Christensen ansvarar för några ungdomar på väg in i vuxenutbildning. Niorna i behov av hjälp brukar komma på vårterminen. Att gå från högstadiet till gymnasiet kan vara ett stort och känsligt steg, och projektet jobbar mycket med övergångar mellan skolor och skolformer.
– Vi ska inte jobba parallellt med de insatser som redan görs, utan hjälpa till med det som skolan inte hinner med eller klarar av. Det är inte lätt. Man är inte Jesus.
Projektet hjälper eleverna på olika sätt att finna motivationen och lusten att stanna i skolan. Inget sätt är fel. Men elevens egen delaktighet är en förutsättning för framgång.
Många av projektets unga är omgivna av ett nät av vuxenkontakter: rektorer, lärare, mentorer, elevhälsan, Bup, socialtjänsten. En viktig uppgift för Cissie Brunosson har blivit att koordinera dessa kontakter och hitta olika samverkanslösningar.
Arbetet med de just nu cirka 20 eleverna innebär att det finns 20 anledningar till varför de behöver hjälp. Minst.
– Här finns allt från den sönderstressade, högpresterande tredjeårseleven till dem som inte har någon skolvana alls. Många har hamnat på fel program. Andra passar kanske inte in i skolans fyrkantighet. Det kan vara sociala problem som gör att de inte mäktar med. Några klarar inte av själva skolmiljön. Och så är de tonåringar: allt är svart eller vitt.
En dag i veckan är Cissie Brunosson på Duveholmsgymnasiet och KTC för träffar med elever och skolpersonal. Men många av kontakterna med deltagarna sker utanför skolan och ibland utanför kontorstid.
– Det är snabba puckar ibland. Elva på kvällen kan jag få en fråga på Messenger eller Snapchat. Det kan vara något de är osäkra på och vill ha svar på direkt. Ibland får de det, men det är inte så att vi går på bio tillsammans. Ofta är det kreativt och stimulerande att vara den lyssnande vuxna. Men det kan också vara tufft. Det är inte alltid man är världens mest populära människa, skrattar Cissie Brunosson.
Men sättet att jobba med stort elevfokus har gett resultat. Målet under projekttiden är att årligen hjälpa ett 50-tal ungdomar, individuellt eller i grupp. Från höstterminen 2016, då projektet gick in i genomförandefasen, till sommaren 2017 deltog drygt 40 elever.
Bäst mäts framgången i de elever som har uppnått projektets syfte: att komma tillbaka till skolan och stanna kvar.
– Det är väldigt få som har lämnat projektet innan de gått ut gymnasiet.
NÄSTA AVSNITT
Del 3 av 3: De hittade vägen ut ur skolk och hemmasittande