Karin, 17, och Sara, 19, redo att ta igen förlorad tid i skolan

"Varför sitter du hemma?" Det hade ingen frågat Karin Eriksson, 17, innan hon gick med i #jagmed. Då saknade hon betyg efter nästan 90 procents frånvaro i nian. Nu studerar hon på gymnasiet och har lagt skolångesten bakom sig.

2 november 2017 15:00

Också Sara Wettergren Röök, 19, har gått från hemmasittande skolvägrare till taggad student med en klarnande målbild.

– Om #jagmed inte funnits hade jag legat hemma och sovit fortfarande, tror hon.

Kommunen hade precis startat sitt delprojekt när studie- och yrkesvägledaren på Nyhem föreslog Karin att delta. Dittills hade ingenting hjälpt mot hennes accelererande skolk. I sluttampen av högstadiet var närvaron nere på runt tolv procent. Hon ville inte längre.

– Jag började skolka redan i åttan. Då satt jag mest med kompisar i korridoren. Sista terminen i nian gick det neråt. Då var jag oftast hemma.

Motviljan till skolan bottnade framför allt i att hon inte tyckte att hon fick tillräcklig hjälp i undervisningen.

– Jag behövde mer stöttning av lärarna och tydligare instruktioner. Sedan funkade det inte för mig att sitta i en klass med 35 elever. Jag kunde inte koncentrera mig.

En dyslexiutredning inleddes. Den tog tre år.

– Hade den blivit klar tidigare, hade jag kanske kunnat få hjälpen jag behövde.

Mina föräldrar började förstå hur jag mådde efter ett tag.

Karin Eriksson

Karin minns skolket med blandade känslor. Å ena sidan var det en lättnad att inte gå till skolan. Å andra sidan gjorde det henne ännu mer stressad.

– Jag fick ångest av att veta att det skulle bli ännu värre när jag gick tillbaka eftersom jag hela tiden kom efter allt mer. Mina föräldrar började förstå hur jag mådde efter ett tag. De har hjälpt mig jättemycket.

Saras historia är en annan. Men hon känner bara alltför väl igen Karins tankar kring flykten undan skolan.

– Jag var likadan, redan på dagis och i grundskolan. Jag ville helt enkelt inte gå hemifrån.

Sara har alltid haft svårt för skolan, säger hon och berättar hur hon mobbades och sedan blev en mobbare själv. Hon beskriver en uppväxt med få ljusa och glada stunder, skam och jobbiga situationer.

Hon placerades på en internatskola för ungdomar med adhd och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

– Jag gick ut med bara F och kände ingen motivation att fortsätta med något. Sedan var jag bara hemma. I nästan ett år.

Efter att ha bollats mellan komvux och gymnasiet utan att få en plats, kom hon i kontakt med Viadidakts ungdomstorg på Friggagatan. Där har #jagmed projektledare Inger Christensen och elevkoordinatorn Cissie Brunosson sitt högkvarter. Och där träffade Sara Karin, som peppade henne att hoppa på projektet.

De beskriver båda miljön på Friggagatan som trygg och välkomnande, lite som ett andra hem. De är också överens om vad som har varit mest värdefullt för dem under deras resa med #jagmed.

– Man har haft någon att prata med som ser till att det händer saker, säger Karin. Förut har det varit för många människor omkring en som bestämt saker – utan att något hänt.

Skolan hade ingen som vallade en när det behövde.

Sara Wettergren Röök.

– Skolan hade ingen som vallade en när det behövdes. Det är det Inger och Cissie gör. Kommer man hit och är arg eller ledsen säger de ”ta det lugnt. Ta en kaka och en kopp té så snackar vi”, säger Sara.

Med hjälp av projektet har Karin Eriksson gått från att inte ha några betyg att tala om, till att läsa på vård- och omsorgsprogrammet. Sara Wettergren Röök har gått vidare till vuxenutbildningen och ska läsa in gymnasiet.

– Förut var det ”vart ska jag ta vägen sen? Vid 20 blir jag ju utskriven ur projektet. Neej!”. Men nu har jag utvecklats så mycket så det gör inget.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Ämnen du kan följa