I en krönika i Expressen den 5 juni kritiserar författaren Jesper Bengtsson bilden av Sergels Torg och Stureplan som ”Sveriges hjärta”. Påståendet haltar givetvis; i de centrala delarna av Stockholm är invånarna påfallande vita och välbärgade, en exklusiv klubb fjärran från den mångfald som Sverige idag utgör. Istället hittar Bengtsson hjärtat i sin gamla hemstad Flen. Där är arbetslösheten förvisso hög, socialkontoret går som det heter på knäna och resultaten i skolan sjunker. Men det finns också ljuspunkter. Inflyttningen ökar tack vare invandringen. Småföretagare etablerar nya verksamheter och bostäder byggs som aldrig förr.
Men när mycket av debatten och samtalet om livet utanför storstäderna är så blint fokuserat på problem – nedskärningar och avfolkning för att nämna några – är det svårt att bibehålla tron på något liv alls utanför de tre storstäderna. För hur många nedlagda bankkontor och matbutiker ska det till innan ortsborna modfällda konstaterar att det är kört? Hur många ouppklarade brott innan sista droppen får bägaren att rinna över?
Som gammal orienterare har jag haft förmånen att besöka varenda bortglömd bruksort i detta avlånga land. Jag har pilat fram mellan tall och gran, avverkat upploppet med lervälling upp till midjan för att sedan fira målgången med kexchoklad och röda remmar. När jag tänker på livet i ”provinsen” är det därför inte den oundvikliga urbaniseringen eller den tillhörande avfolkningen som uppenbarar sig för mina ögon utan oskuldsfullt liv med oändliga möjligheter.
Min bild har givetvis nyanserats. Omyndig och hög på hormoner är det svårt att inte drabbas av tristess, att som i valfri generationsroman storvulet drömma sig bort och präktigt konstatera att den här staden är minsann för liten för mig. Numera har jag lagt högmodet åt sidan och ersatt den med en ödmjukhet. För jag vägrar att tro att livet pulserar endast innanför urbanismens tullar.
Det är i orter som Katrineholm och Flen som människor möts och det nya Sverige tar form. Det är här de stora samhällsförändringarna äger rum på gott och ont. För trots glesbygdskommunernas vikande skatteintäkter, arbetslösheten och den utmaning det innebär att ta emot ett stort antal nyanlända så spirar hoppet. För att låna lite av Jesper Bengtssons ödesmättade prosa: "Vill ni se Sverige födas, flytta till Flen."