Det var inte det första hedersmordet i Sverige, men det var hennes öde som öppnade våra ögon. Sannolikt för att hon under flera år hade berättat om sin och andra unga kvinnors situation.
Det hon skildrade var en verklighet som är svår för många att förstå, där egna drömmar och mål är underordnade gruppens intressen, där fäder, bröder och kusiner begränsar flickors livsutrymme. Hon pratade om hot och våld, om att inte få välja sin vardag och framtid, och inte minst om oförstående myndigheter, som inte kunde tänka tanken att en hel familj skulle vilja hindra, och i värsta fall mörda, en levnadsglad ung kvinna.
Sedan dess har mycket hänt. Numera har Länsstyrelsen i Östergötland och det Nationella Kompetensteamet ett regeringsuppdrag om att förebygga och motarbeta könsstympning och barn- och tvångsäktenskap. Det satsas på skyddade boenden, görs handlingsplaner och berörda yrkesgrupper har utbildats. I morgon ordnas en gala till Fadimes minne, där bland annat Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) talar.
Sammantaget bra satsningar och initiativ, men det räcker inte.
För det hedersrelaterade förtrycket börjar inte den dagen en flicka riskerar att bli bortgift, könsstympad eller mördad. Det genomsyrar hela livet och bygger på en uråldrig struktur där varje individ framför allt ses som en del av ett kollektiv och förväntas tänka på gruppen i första hand. Då ingår att flickor och unga kvinnor, som är varor på en äktenskapsmarknad, uppför sig enligt strikta riktlinjer.
I Konflikt i P1 beskrevs det förra året som att en tjej är som ett glas. Om det finns en spricka går det inte att dricka ur och flickan klassas som värdelös.
Det leder till att unga kvinnor kontrolleras av både familj och omgivning, med fokus på hur de klär sig, vilka de pratar med, vad de gör på fritiden och vilken tid de kommer hem. Dels för att de inte ska förlora i värde. Dels för att en person som snarare anses vara en del av en grupp än en egen individ, påverkar hela familjens ställning.
Därför är det egentligen för sent att sätta in insatser den dagen en tjej tar steget och bryter sig loss, även om hon då givetvis ska få all hjälp hon behöver. I sitt tal i riksdagen 2001 sa Fadime att hon inte trodde att det i hennes fall hade behövt gå så långt som det hade gjort och hon efterlyste mer stöd till sina föräldrar så att de blivit mer delaktiga i det svenska samhället.
Här är det bara att instämma – och minst lika viktigt som att jobba inkluderande är det att vara tydlig med vad som gäller: En ung kvinnas rätt att bestämma över sin kropp, vardag och framtid väger tyngre än någon annans önskan att hon ska leva kvar i traditionella strukturer.
Den tydligheten måste gälla alla instanser, vilket exempelvis betyder att samtliga myndigheter omgående bör sluta se mellan fingrarna på barnäktenskap. I dag är det snarare regel än undantag att barnbrudar placeras i samma bostad som sina vuxna män och Migrationsverkets bedömning är att mörkertalet är stort.
Det är inte försvarbart att de här flickorna, som är några av de mest utsatta i Sverige, behandlas som andra klassens invånare, vilket de gör när vi relativiserar jämställdhet och har olika måttstockar för olika grupper. Vi kan inte ha ett samhälle där det drivs på för att vissa kvinnor ska kvoteras in i bolagsstyrelser och ha rätt att sola topless, medan andra binds fast i hemmet i tonåren och på sin höjd tillåtas besöka badhusets kvinnotider.
Då sviker vi dem som behöver jämställdheten mest. Det är inte så vi hedrar Fadimes minne.