När jag var en 10 – 12 år fick jag mässlingen, sen började ett rent helsike. En otrolig huvudvärk och ljuskänslighet, hög feber och totalt minnesbortfall, jag minns inte ett dugg av de där veckorna faktiskt. Morsan lade blöta handdukar över hela mig, jag drack vatten men fick knappt i mig någon mat och när jag började bli bättre var jag svag som en fågelunge. Riktigt otäckt alltså och på sommarlovet till och med, det var nog det värsta.
Antar att man inte vaccinerade i slutet av 1950-talet så vi ungar fick genomlida denna svåra sjukdom. Precis som kikhosta, röda hund och vattkoppor, fast den sista fick jag i vuxen ålder, inte roligare det. Men så fort man kunde vaccinera sig fick jag poliosprutan och något motstånd mot att vaccinera barn kan jag inte minnas att jag hörde talas om.
I dag är föräldrar mer restriktiva, nu har många läst om barn som fått autism efter vaccin och kanske är det då naturligt att skylla på sprutan. Möjligen hade barnen blivit sjuka även utan vaccinering, men det går inte att bevisa i efterhand. Det talas om vetenskap och beprövad erfarenhet i många sammanhang och med all rätt, för vad ska vi lita på om inte vetenskap?
Jag har alltid litat på vaccin, har inte vägrat mer än en gång. Jag trodde inte på svininfluensa-sprutan, men där rusade alla till vaccineringen. Faktiskt för att ta ett läkemedel som knappt ens var testat och där blev barn bevisligen sjuka, den här gången i narkolepsi, en totalt handikappande sjukdom.
Min yngste son kan, på grund av sjukdom, inte vaccineras mot mässling han är en av dem som kan avlida om han blir smittad. Det är lätt och inse att de ovaccinerade barnen är rena dödsfällan för de oskyddade. Idag, 2017, kan jag överhuvudtaget inte fatta att man vill utsätta sitt eget barn, eller dem som inte kan vaccineras, för risken att få mässlingen.
För allas trygghet och skydd: vaccinera omgående!
Gunnel Malm, Julita