Cellisten Pelle Halvarsson, uppvuxen i Flodafors och Katrineholm, var en av dem som fanns med när Dud startades i skiftet mellan 70- och 80-tal.
‒Jag minns den första drogfria konserten. En var full, honom skjutsade pappa hem till Flen.
Cellon är kanske inte det instrument som man direkt förknippar med punk och rockmusik.
‒Jag blev lurad av musikläraren Eva Larsson att välja cello – och jag är henne evigt tacksam, säger Pelle Halvarsson och skrattar.
Pianoklinkandet ledde till en annan instrumentbana när läraren berömde hans fina cellofingrar.
‒Men jag har inga cellofingrar. De är små och korta prinskorvar.
Som 13-åring tog han sig dock an instrumentet, och prinskorvar eller ej – Pelle Halvarsson blev proffsmusiker med barock som specialitet. 1982 lämnade han hemstaden och har haft basen i Malmö och de senaste 25 åren i Stockholm. Han har förutom cellostudier bland annat pluggat pedagogik, dirigering och komposition vid musikhögskolan, han ingår i Ensemble Flatterie sedan 1986 (en ny turné med skolföreställningen "Sex, genus & barock’n’roll är på gång), han har tagit initiativet till The Great Learning Ochestra (ett nätverk av mer än 100 musiker från olika genrer), han har medverkat på en mängd skivinspelningar och är nu tjänstledig från jobbet som cellolärare på Kulturskolan i Katrineholm.
Ledig är han för att kunna ge musikaliskt liv åt pjäsen "Dissekering av ett snöfall" av Sara Stridsberg, numera en av de Aderton i Svenska Akademien. Den rosade pjäsen handlar om drottning Kristinas (1626-1689) kamp för att få bestämma över sitt eget liv.
Pelle Halvarsson komponerade musik till teatern redan på 80-talet och har jobbat på allt från Dramaten till Radioteatern och länsteatrar ute i landet.
‒Här är jag både kompositör och musiker, och har en liten stum roll där jag blir bortgift fem dagar i veckan. Jag har haft helt fria händer i detta. Det är ett roligt samarbete med ensemblen och regissören Pontus Plænge.
Bortsett från en Siw Malmqvist-låt, en italiensk schlager och lite barockmusik är all musik i pjäsen skriven av Halvarsson. Han spelar på en elcello för att kunna röra sig på scenen, och har även spelat in ljudet av ett mekaniskt piano. På scenen kompletterar han sin egen inspelade musik.
Hur vill du beskriva musiken?
‒Underfundig. Helt tonal, melodiös. Utom pianot, som låter John Cage-mässigt. Och så bryter jag ett tabu på teatern; jag visslar.
Att vissla betyder otur, precis som på sjön – förr jobbade ofta sjömän på teatern, varför terminologin och även skrock delvis blev densamma.
För Pelle Halvarsson är Sara Stridsbergs pjäs något utöver det vanliga.
‒Den är så bra. Rent språkligt har Sara Stridsberg gjort ett kanonjobb. Pjäsen visar vilken modern människa Kristina var. Och så gillar jag temat. Jag har ju hållit på med barockmusik sedan 1982.