När Hans Bohman och hans fru bestämde sig för att skaffa hund år 2000 visste de att greyhound INTE var något alternativ.
‒Jag hade hört att de är nervösa, fryser, skäller och kräver massvis med motion. Jag hade alla förutfattade meningar som fanns och så visade det sig, när jag kom ut till Göran Forsberg i Forssjö vars hundar hade fått valpar, att de var något helt annat, berättar Hans Bohman.
Från den dagen blev familjen med hund och det är inget de har ångrat. Snart drar säsongen igång igen och då åker de iväg på tävlingar i tre helger efter varandra och sedan blir det en vilohelg för att inte slita ut hundarna.
Den okunnige reportern invänder försiktigt att det väl knappast kan vara så otroligt utmattande att springa i 18 sekunder en gång i veckan. Men då får man förstås betänka att på de 18 sekunderna springer de 320 meter i en fart av 70 km/timmen!
Men det är förstås inte bara för loppet de åker iväg på alla dessa tävlingar, utan det är som med många andra mindre idrotter. De som kommer till tävlingarna känner igen varandra och blir snart bekanta, sedan vänner och ibland livslånga sådana också. Därför är det till stor del det sociala som tar dem runt på banorna i Sverige med sin hund Slipslidinaway som inte riktigt tillhör den yppersta eliten, men finns i skiktet under.
Eftersom sporten är så liten är det upp till de aktiva att själva sköta sin sport och 62-årige Hans Bohman är idrottsledare av födsel och ohejdad vana. Just nu har han suttit som ordförande i Svenska hundkapplöpningsförbundet i två år och när kongressen den 7 april i Katrineholm ska välja ny ordförande tackar han för sig. Men det troliga är att han då får en annan post. Fler är de inte i förbundet.
‒Jag har alltid älskat idrott och började med simning som ung och sedan på 1980-talet var det jag och min kompis Bosse Norlin som startade KVK. Ett tag på 80-talet hade vi fem seniorlag tre herrlag och två damlag.
Vad tycker du om att volleybollen inte finns längre i Katrineholm?
‒Det är för sorgligt att det kunde gå så fort utför, men det är risken med att värva utländskt.
I november fyller Hans 63 år och då har han redan bestämt sig för att det får räcka med arbete.
‒Företaget som jag har jobbat hos i alla år har betalt in bra till min pension genom åren, därför kommer det inte att gå någon nöd på mig.
Vad ska du göra då, resa?
‒Nej, knappast. Jag räknade nyligen ut att jag som säljare har tillbringat tio år av mitt liv i hotellrum och tio år i bil och Stina gillar inte heller att åka på solsemester.
Under alla år har de haft väldigt olika intressen. Han har haft idrotten och Stina hantverket. Det gemensamma som förenat dem har varit hundintresset och det kanske får ännu mer utrymme i framtiden.
‒Vi har fått ett andra stort intresse också som vi började med för en kort tid sedan, körsång. Vi är med i Julita kyrkokör och även om vi inte är så kyrkliga av oss så är det fantastiskt roligt att sjunga, säger Hans.
‒Och så har han en väldigt fin röst också, det har jag hört här hemma, säger Stina.
Så det blir inte så körigt på vägarna i fortsättningen, men desto körigare i kyrkan för paret som efter nästan ett helt liv tillsammans funnit två intressen som båda har nöje av.