Denna tidning och andra medier rapporterade intensivt. Kommunpolitiker använde starka ord, i vissa fall långt över gränsen för det anständiga.
Sommaren 2017 var lugn i Fröslunda. Medier rapporterade men med färre artiklar och mindre rubriker. Politikerna hade inget att kritisera, inget att debattera. Lugnet var en icke-fråga.
Det här visar ett par dilemman i nyhetsförmedling och offentligt meningsutbyte. Ett handlar om vad som rapporteras och hur. Våld, blåljus och brinnande bilar är nyheter. Stillsam samvaro på fritidsgården är det inte. Rädsla, motsättningar, ökad otrygghet är nyheter. Trivsel och optimism är det inte.
Ett annat dilemma är den politiska debattens naturliga drift mot frågor där det är lätt att inta en ståndpunkt och där konfliktytan är tydlig. I samma anda undviks sammansatta förklaringar och sådana ingångar där politisk konflikt saknas.
I viss mån måste det få vara så. Medier ska berätta om det onormala och extrema, för att folk vill veta och har rätt att veta. Men vi får inte nöja oss med att göra nedslag i händelser. Vi bör även ge den större bilden, den längre historien.
De folkvalda bör i sin tur inte bara hämta kraft i mörka beskrivningar utan även teckna positiva framtidsbilder, och ibland låta frågorna få vara svåra även i retoriken.
För trygghetsarbete är inte antingen eller, framgång eller misslyckande. Det är ofta både och. Varaktig förändring i alla problemstadsdelar tar tid och man bör räkna med bakslag på vägen.
De stökiga sommarveckorna 2016 i Fröslunda ledde till en kraftsamling från polisen, socialtjänsten, kommunens ungdomsverksamhet och många andra aktörer. Och det gav resultat.
Den positiva utvecklingen kan dock vara bräcklig. Om några få tungt kriminella har låsts in eller flyttat, medan några småbrottslingar har blivit äldre och klokare – 25 år är en gräns för många – blir det lugnare i en stadsdel. Men dömda släpps ut, mer av knarkhandeln kan komma tillbaka, samtidigt som nya unga utan fotfäste i tillvaron blir redo för brottsbanan på riktigt.
Så med all respekt för frågans komplexitet är här några observationer:
Områdespoliserna måste bli fler i Eskilstuna. Det är de som ska ha den nära kontakten med de boende i området och arbeta med kommunens folk. Enligt polisuppgift finns det i dag två områdespoliser i Eskilstuna, jämfört med fyra i Strängnäs kommun som är en tredjedel av Eskilstunas storlek.
Sekretessreglerna har luckrats upp något på senare år men kan ändå vara ett hinder i samarbetet mellan polisen och socialtjänsten. Socialen är många gånger förhindrad att lämna uppgifter om unga till polisen, även om ungdomar kring vilka det redan finns ett samarbete mellan myndigheterna.
Flera mål i polisens och Eskilstuna kommuns gemensamma arbete för trygghet är kopplade till polisens trygghetsmätningar. De är detaljerade och nedbrutna på postnummerområden. Mätningarna gjordes vartannat år av den gamla polismyndigheten i Södermanland. Efter polisens omorganisation har frågan hamnat mellan stolarna. Ingen trygghetsmätning för 2017 har gjorts. Kommunen och polisen måste snarast komma överens om detta. Effektivt arbete kräver bra mätverktyg.
Det är viktigt att gymnasieungdomar som befinner sig i riskzonen för kriminalitet hålls sysselsatta under ledigheter. De bör därför ha företräde till kommunens feriepraktik och sommarjobb.
Fritidsgårdar är i regel för ungdomar från årskurs sex. För de yngre, i åldrarna 6-12 år, finns fritidshem/öppen verksamhet. I Eskilstuna är de reserverade för barn till föräldrar som arbetar eller studerar. Ändå är det just barn från resurssvaga familjer, där en eller båda föräldrarna är arbetslösa, som skulle ha störst nytta av fritids – för att förlänga skoldagen, i många fall få mer av svensk språkträning, göra läxor med mera.
2016 gick 58 procent av Sveriges 6-12-åringar på fritids. I Eskilstuna var motsvarande andel 48 procent. Att göra fritids öppet för alla barn i åldersgruppen, samtidigt som man satsar på ökad personaltäthet och skolstödjande innehåll, är inte lätt när alla pedagogiska verksamheter har rekryteringsproblem.
Men det vore en jätteinsats för att utjämna livschanser.