Min barndom har varit fylld av godsaker.
På skolloven var jag ofta hos mina morföräldrar. Mormor var en fena på att baka och laga mat och det var tätt mellan potatismåltider, smörgåsmellis och kakfika. Vi kokade ofta kola och knäck så det var sällan det var tomt i munnen. Morfar som hade diabetes var kanske den största gottegrisen av oss alla.
Hela min veckopeng gick oavkortat till att tillfredställa sockerbegäret. Ofta har det varit smått hysteriskt och en bit choklad för mig har sällan varit mindre än en hel 200-gramskaka. Jag skärpte så småningom mig och har långa perioder varit utan snask.
De senaste åren har jag mestadels ätit LCHF-kost och då har sötbegäret minskat rejält. Vetemjöl, potatis och socker är så gott som borta från min meny, men när jag blir trött framåt kvällen kan jag fortfarande känna att det saknas något.
Efter en del googlande och experimenterande har jag lärt mig göra chipps på riven ost, kladdkaka på 86-procentig choklad, smör och ägg . Chokladbollar med frön och nötter i stället för havregryn och sötströ med Stevia som smakar kanon utan att rubba insulin och blodsocker.
Så när hela Sverige vräker i sig semlor i dag vill inte jag vara sämre – men det blir med egenbakade bullar på mandel, kokosmjöl och fiberhusk med mandelsmör och grädde som fyllning.