Politik bedrivs i växelverkan, mellan regering och opposition men även mellan partier och intresseorganisationer. En frestelse är att få de senares draghjälp för att säga blankt nej till det ena efter det andra. Så kan man försvaga en regering man inte själv är med i.
Men så kan också riksdag och regering försvagas gentemot organiserade särintressen. I längden kan då demokratins handlingsförmåga undergrävas, och demokratins utrikes eller inrikes fiender gynnas.
Åtskilliga exempel finns, även i Sverige. Såsom det senaste om att ”stoppa” vissa skattehöjningar men ändå vilja undvika förhandlingar där det ges och tas. Det är olyckligt, och kan bli farligt.
Inskränkt, korttänkt beteende främjas av snävt, vanemässigt tänkande. En politisk uppgörelse över en blocklinje kan då uppfattas som liktydig med en rörelse längs en endimensionell skala där en part vinner det som en annan ger efter. Jämför med Donald Trumps primitivistiska syn på internationell handel: ett nollsummespel där det ena landet förlorar så snart det andra ökar sin export och sin inkomstnivå!
Breda politiska uppgörelser kan i själva verket ha egenskapen att skydda eller utvidga hela politikens handlingsutrymme. Ekonomin kan utvecklas bättre och stärka skattebaserna. Eller så kan stabila statsfinanser öppna för satsningar och skattereformer som ännu mer vidgar handlingsutrymmet.
Omvänt är en fara vid hårda låsningar, som blockerar politikens mittfält, att nejkrafter får ständigt övertag och att regeringar begränsas till sådant de kan göra utan att vidröra mer svårhanterade frågor.
Stelheten i motsättningar mellan höger- och vänsterbetonade ekonomiska partsintressen är en kvarnsten för svensk politik. Själva lönebildningen har industrins fack och arbetsgivare visserligen tagit ett nyttigt grepp om. Men inflytandet från gruppintressena på inte minst skattefrågor och arbetsrätt bidrar starkt till politikens försvagning. Den som vågar föreslå konstruktiva grepp kan få hugg i ryggen från förnärmade, missnöjesmanipulativa organisationskanslier. Hotet sprider rädsla i partiledningar.
Diskussioner om behovet av blocköverskridande lösningar och fungerande kompromisser i utredningar och utskott blir skuggboxning så länge de inte tar itu med hur denna förlamningsmekanism ska övervinnas.
Centralt är att man kan skapa vidgat handlingsutrymme, och flytta politikens fokus till nya frågor, om man förstår att med breda grepp och kompromiss avveckla eller dämpa vissa konfliktfrågor – de som är starkt fördelningspolitiskt laddade eller berör såriga konflikter mellan arbetsmarknadsparter. Här behövs förståelse för andras smärtpunkter och för att ett samhälle mår bra av social kompromiss.
Det gäller att förena marknadsekonomins kraft i att skapa resurser med en socialt utjämnande utbildnings- och trygghetspolitik, som motverkar att inkomstskillnader stelnar till klassklyftor som går i arv. Sverige har ofta varit bra på just detta. Nu handlar det bland annat om att trösklarna behöver sänkas vid själva inträdet på arbetsmarknaden, och det i ett sammanhang som gör att de mer långsiktiga klyftorna i livslöner och arbetsmiljö inte fördjupas utan snarare minskar.
I skattepolitiken är villkoren för arbete och företagande nyckelfrågan för att skapa resurser. Miljöskatter behövs också. Men förmånsbehandling av ”gamla pengar”, så att kapitalanvändningen snedvrids och de ägande belönas för att de äger, är inte till marknadsekonomins fördel.
Ökade försvars- och säkerhetskostnader samt ökade statsbidrag till vård och skola är ofrånkomliga. Realistiskt sett kommer en del väl valda skattehöjningar att behövas. Men skattepolitikens helhet bör kunna göras mer arbets- och näringslivsfrämjande och samtidigt gynna social välfärd.
Det mest centrala som både fackföreningsrörelse och producerande näringsliv har att företräda kan faktiskt förenas. Organisationerna kan underlätta politiska kompromisser, genom egna avtal och genom mer respekt för riksdagens ansvar.