För det finns ingen som tycker någonting annat. Tvärtom råder politisk enighet om att barn ska få avgiftsfri tandvård och skolgång, och att stora delar av barns övriga kostnader ska finansieras gemensamt.
Den ambitionen är inte hotad. I stället blir åtagandena hela tiden mer omfattande. Exempelvis får minderåriga sedan 2016 läkemedel avgiftsfritt och Socialdemokraterna gick till val på att införa en "familjevecka".
Samma sak gäller utbildning. Uttrycket att det är dags att satsa på skolan ger bilden av att Sverige sparar på skolan, trots att Skolverkets rapport, som presenterades på torsdagen, visar att grundskolan under 2017 kostade 115 miljarder kronor, förskolan 75 och gymnasiet 42. Det innebär att varje grundskoleelev i snitt kostade cirka 110 000 kronor på ett år. Sammantaget gick förskolan, fritidshemmen, annan pedagogisk verksamhet, skolan och vuxenutbildningen på 276 miljarder. För kommunerna utgjorde det 42 procent av budgetarna och bara mellan 2016 och 2017 växte utgifterna med drygt 11 miljarder.
Går man tillbaka till år 2000 är kostnadsökningen ännu större. På knappt två årtiondenhar notan för förskolan mer än fördubblats och grundskolans har ökat med drygt 40 procent.
Om det betyder att skolor, förskolor och fritidshem har tillräckligt med resurser är det fritt fram att ha olika åsikter om. Däremot är det svårt att hävda att de sjunkande skolresultaten, som dock vänt något på senare år, skulle bero på krympande budgetar, när kunskapstappet har skett samtidigt som kostnaden per elev har stigit.
I stället är det lätt att hålla med Skolverkets generaldirektör, Peter Fredriksson, som säger att skolan inte lider brist på pengar, att det redan satsas väldigt mycket på verksamheten och att ”först när vi har gjort allt vi kan med de resurser vi har är det dags att be om mer pengar” (Dagens Samhälle, 17/8-2017). Det han menar saknas är snarare ett tydligt fokus på elevernas lärande, uppföljningar och personligt ansvarstagande, vilket är en fråga om fokus och prioriteringar, inte om kronor och öron.
Den inställningen, i kombination med vetskapen att skolbudgeten inte är nedbantad till svältgränsen, är rätt medicin för att höja skolresultaten. För det pågår inga generella neddragningar i skolan, och den offentliga sektorn i stort är väldigt långt ifrån att urholkas, även om vården och omsorgen kommer att behöva tillskott framöver.
Det kan vara värt att komma ihåg när någon slår fast att neddragningstrenden är ett faktum.