Arbogakvinnan är delägare i företaget som får uppdraget att placera barnet. Allt fungerar mycket bra. Så en dag tar Karlstads kommun beslutet att det är olämpligt att barnet bor kvar i familjehemmet på grund av Arbogakvinnans tidigare delägarskap i familjehemsföretaget.
Alla protesterar, till och med JO anser det anmärkningsvärt hanterat.
Barnet går sakta under mer och mer, ingen bryr sig. Jo, åldern anser Migrationsverket vara osäker och barnet går på tre undersökningar. Ingen återkoppling. Så den 20 oktober efter nästan två år i Sverige, får barnet ett meddelande om att beslut är taget om utvisning eller ej.
Det har nu gått två veckor sedan beslut togs men barnet får inte veta vad beslutet är. Två veckor av vånda och grubblerier, sömnlösa nätter och tvivel och tvivel.
Varför utsätter man ett barn för detta? Finns det ingen skam i kroppen på dem som gör ett krigsskadat barn så illa.
Är det denna typ av behandling vi menar när ansvariga säger att vi skall öppna våra armar?
Jag mår fruktansvärt illa av detta men det värsta är att ingen bryr sig! Vad är det för samhälle vi håller på och skapar?
Är det förvånande att det förekommer så mycket skottlossning när barn och ungdomar utsätts för denna behandling.
Percy Hagberg