Jag har många gånger suttit och funderat på hur det skulle kännas för mig, att behöva skicka iväg mina barn till ett annat land. Speciellt de små. Jag ryser bara vid tanken.
Vi tog emot flyktingarna med öppna armar. Många med hemska upplevelser under färden hit. Det vill jag inte ens gå in på. Inte ens tänka på heller.
I Katrineholm kom det X antal ungdomar, under den tiden så var det Migrationsverket som höll i tyglarna. Många fick börja skolan, lära sig svenska, börja idrotta, få kompisar och känna sig hemma.
Sedan kom beslutet att kommunerna skulle ta över. Under tiden Migrationsverket höll i trådarna så spelade det ingen roll vart egentligen barnen var, bara de hade en fast punkt kan man säga. Sedan när kommunerna skulle ta över så blev det ett förhandlingsspel. Och med det menar jag att nu får kommunerna själva stå för kostnaden.
Många av ungdomarna skickades iväg till sin ”hemkommun” för att bo på boenden med just bara ensamkommande barn. En av dessa ungdomar var min dotters pojkvän.
Långt ifrån sina vänner och sina intressen. Många vantrivs och på många av de boenden som finns jobbar inte många som kan svenska.
Jag tror att många kommuner gör precis så mycket som de behöver. Innebörden av detta är att min dotters pojkvän ramlar ner i ett stort svart hål. Han mår jättedåligt.
Många har nu väntat i nästan tre år för att få ett uppehållstillstånd. Många har blivit ”svenskar”, alltså har tagit till sig vår kultur och skulle de återvända till Afghanistan nu skulle de ha svårt att komma in i samhället där igen.
Tre år är väldigt lång tid att vänta. Nej, nu tycker jag att de som bestämmer får börja ta sitt ansvar över det här. Det är liv vi pratar om. Det är många som inte orkar med väntan och kaoset och känner livslusten försvinna. Det hoppas jag att myndigheterna tar till sig och känner skuld. För hur dessa barn och ungdomar behandlas ska inte finnas på kartan.
Efter tre års väntan ska det inte finnas någon oro att bli tillbakaskickad dit där man flydde ifrån.
Vi har en grupp personer som jobbar som godemän, de ska hjälpa, stötta och se till att rättigheterna uppfylls. De gör ett fantastiskt jobb, det är inte lätt att jobba mot kommuner och myndigheter.
Egentligen ska de samspela, men i dagens samhälle är det inte så.
Annsofie