Schlagertider! Mello! Kiev kokar av förväntan, men så gjorde väl inte jag precis, men ändå avsatte jag värdefulla sömntimmar för att följa semifinalerna i tisdags och torsdags.
Första semin var helt okay, och jag fick en absolut favorit i portugisiska bidraget. Men klart att jag håller tummarna för Robin Bengtsson och hans svängiga I Can't Go On i finalen, om än att refrängen inte riktigt lyfter. Cyperns lättvikts-Depeche Mode-wannabee var faktiskt helt okay också.
Grekland gick också vidare. Låtmässigt inget att ha, och att se två karlar slafsa runt i varsin plaskdamm kanske var ett genidrag för att samla röster. Själv fattade jag nada av detta och önskar att det vore osett.
Och så kom då den andra semifinalen. My God!!
Jag delade väl de dryga två timmarna mellan att hålla skämskudden för öron och ögon, och att skratta så att tårarna trillade.
Allvarligt. En del av bidragen var fantastiskt roliga att se, kanske inte riktigt lika kul att höra, men man får stålsätta sig för den goda sakens skull.
Joddlande rumäner, en kroatisk duett utförd av en figur som tack och lov är obeskrivbar, en irländsk gosse vars sångtalang lämnade allt övrigt kvar att önska. Och på den vägen hackade semin fram. Bäst låten hade Litauen, och den gick givetvis inte vidare. Men Ungerns var också stark och den återfinns i kvällens final.
I kväll håller jag tummarna för Portugal och Sverige. Oavsett vem som vinner är det utlovat äppelpaj med vaniljsås till finalen. Och med det så känns det som jag redan är vinnare i sammanhanget.