Förvirrade semesterbilister rör sig försiktigt och tveksamt bland koner och röda pilar på smala, slingrande omläggningsvägar uppe vid Talltullen. Hurtiga skyltar trumpetar ut att nu tar Talltullen form och att det är läge för lust och form! Det är dock något svårt att helhjärtat ta till sig de käcka budskapen; det mesta verkar enbart kaotiskt och riskabelt.
Nere i centrum är det sig likt, besökande med anlag för agorafobi, skyndar snabbt över betongtorget, hastar ner i gångtunneln, möts av en järnvägsstation, så stängd och ogästvänlig, som bara en svensk serviceinrättning kan vara i juli. Blänkande automater, skall hjälpa oss stackars resenärer vidare på vår resa. Att hitta en person som kan svara på våra frågor, är svårare än att få tag på någon ansvarig i regeringen efter it-skandalen.
Inne på hotellet tar en fräsch ung dam emot oss med vänliga ögon och glatt humör. Golfklubbens stora tävling ute i Jättorp har lockat hit ynglingar från stora världen; alla stöpta i samma form. De intar sin frukost med kepsen bakvänd, pikétröjans krage uppvikt och mobilen inom armlängds avstånd, shuttlebussarna avgår enligt anslagen turlista i foajén. Stadiga chaufförer väntar tålmodigt.
Under vår fortsatta vandring i stadens centrum ser vi att Bela fortfarande finns kvar. Denna institution, som har ekiperat katrineholmarna sen 1923. Där grundaren hette vare sig Bengtsson eller Larsson och där dagens innehavare är fylld av optimism och framtidstro. Han står i begrepp att byta logotype, förvaltar 94-åringen på bästa sätt och tror att den omfattande ombyggnaden av torget, kommer att bli en succé, ett lyft för staden. Vi tvekar när vi hör planerna, men hoppas innerligt att utsagan är riktig.
I övrigt är min stad sommartom, ödslig och övergiven. Vi enstaka vandrare kan hitta öppna frisersalonger, fot- och nagelvårdsinrättningar i mängder, glesbesatta serveringar och en stadsparkservering, som tillhandahåller pizza och kebab till låga priser.
Min ungdoms vattenhål är naturligtvis borta eller har bytt namn; Brinks musik, som tillhandahöll dåtidens populära skivor, Krut-Kalle som slipade skridskorna, Karlssons konditori vid torget med sin frestande mjukglass och många, många fler. Var har de blivit av?
Uppe vid Skogskyrkogården hittar jag slutligen det bästa med min hundraåriga stad; lugnet, friden på den sällsamt vackra plats, som inte nämns i någon av de många turistbroschyrer, som finns. Den välkomnar tyst och värdigt de besökande. Här borde alla stressade och jäktade semesterfirare tillbringa några timmar, finna ro i sina själar, skåda ut över de mäktiga träden, betänka tidens gång, ägna en tanke åt alla de, som här har sin viloplats. Välskött, genomtänkt och vacker, finns den alltid där.
Jag önskar staden och dess invånare många fina år, tror att det finns en framtid, att utvecklingen går vidare och att människorna kommer att finna sin utkomst här i säkert hundra år till.
Bara ombyggnaden vid Talltullen blir klar till nästa sommar - för då kommer jag tillbaka igen!
Olov Petersson
Österlenbo, med rötterna kvar i den sörmländska idyllen.