Kan det vara så svårt för "vegon" att inse det berättigade i köttätarens frågor om hur en framtida struktur skulle te sig i ett vego-samhälle, där hållandet av boskap är slopat? Och i motsatt riktning: Kan det vara så svårt för en köttätare att förstå människor, vilka har djup empati med djur, som i den kulturen ses som medvarelser? Måste man för övrigt kunna påvisa framtida lösningar, blott för att man bär på dessa känslor? Är det inte samhällsplanerarnas sak att klura ut dylikt?
Skulle någon opartisk förmåga kunna bjuda in de båda lägren till fredssamtal?
Beundrare av S:t Franciskus