Vi var ganska ambitiösa, kopplade in Fröken Ur så att katrineholmarna skulle veta hur mycket klockan var, ringde polisen, kollade väglaget och mycket annat. Och så spelade vi trevlig musik förstås. Men det viktigaste var att man skulle ha något aktuellt reportage eller göra en intervju med någon intressant person.
Så hände det sig att Sellbergska villan var på tapeten, också då fanns det de som ville ha bort den. Jag beslöt att göra ett program om den och frågade Gunnar Sellberg om han kunde tänka sig att ställa upp. Det gjorde han gärna, kom till radiostudion och berättade om sitt hus och den fina trädgården där det tydligen fanns en del ovanliga växter.
Om det berodde på vårt radioprogram vet jag inte men villan räddades och några dar efter vår sändning låg det ett brev i studion som var adresserat till mig. I kuvertet låg en hundralapp och ett brev, undertecknat Gunnar Sellberg. ”Vi vann!” skrev han, och förklarade att hundralappen skulle gå till Närradions verksamhet. Självsvåldig som jag var tog jag sedeln och gick och köpte en lp-skiva med klassisk musik att tillfoga samlingen i skivarkivet på närradiostudion. Tyckte förstås att den sortens musik borde vara mer representerad där. Det skulle nog Gunnar Sellberg ha hållit med om.
Gunnar Sellberg var en kulturens tillskyndare, det vittnar bland annat hans donationer om. Jag tycker att hans villa borde få vara kvar, den har något intressant att berätta. Och vi behöver sådana hus, tro mej! Så synd att inte hembygdsföreningen har användning för den. Men det måste finnas någon annan som har det.
Wera Olovsson
(som en gång var med om att slåss för att Raggarbacken och Bryggarvillan skulle få vara kvar. Men det fick de ju inte. Så jag har inte så stora förhoppningar om Sellbergska villan heller. Tyvärr)