Jag inser att den erfarenheten inte automatiskt ger mig någon självklar ställning för att uttala mig om den pågående diskussionen om läraryrket inom obligatoriet. Men en och annan relevant synpunkt kan kanske förmedlas också från min utsiktspunkt.
Flera regeringar har ansträngt sig för att förbättra situationen inom den svenska skolan. Det är en god ambition, men allt har inte blivit rätt. Snarare tvärt om!
Barn, ungdomar och vuxna behöver vägledas av kompetenta lärare. Vad är nu det? Som jag ser det, utgörs lärarjobbet av en ”treenighet”: ämnesinnehåll, arbetsform och relation. En stor del av detta, framför allt ämneskunskaper, kan en lärare tillägna sig i form av teoretiska studier. Men det är inte allt! Det finns en komponent som kan kallas läggning/talang, och ytterligare en som grundas i beprövad erfarenhet. I Sverige är vi nästan maniskt inriktade på bokliga studier och vetenskaplig förankring. Men läraryrket är till stor del en empiriskt grundad profession, en hands-on kunskap. Så den formellt kompetente/behörige läraren är inte automatiskt en reellt kompetent/behörig lärare.
En behörig lärare kan ha sin examen många år bakåt i tiden, och alla har inte den rätta känslan för hur man organiserar undervisningen och skapar goda relationer till eleverna. På motsatt sätt kan en lärare utan tillräckligt hög formell utbildning ha goda pedagogiska utförsgåvor. Men den läraren blir inte behörig och därmed inte heller legitimerad. Och han/hon får då till exempel inte på egen hand sätta betyg på eleverna. Det ska ske i samråd med en legitimerad lärare, som kanske aldrig undervisat i den gruppen. Det blir närmast befängt.
Man måste värna om gruppen av obehöriga men kompetenta lärare. De är en viktig komponent i ambitionen att råda bot på lärarbristen. Regeringen borde göra det möjligt att söka behörighet för läraryrket genom kortare fortbildnings-/vidareutbildningskurser, där den som har en väl vitsordad praktisk erfarenhet som lärare kan förklaras behörig.
Urban Lundin